Genom Röda Ögon

BOKEN: Del 11. Från partytjej till duktig flicka

2011-12-04T09:30:00.001-08:00

Efter jag hade lyckats lämna Magnus blev det viktigt att börja bygga på mig själv igen. Jag behövde skaka den dåliga självkänsla som han hade lämnat efter sig eller som kanske redan funnits där när han "luktade rätt på mig"(?) En av sätten var genom att bevisa för mig själv att jag visst var någon utan honom.

Magnus hade ju sagt att jag aldrig skulle få något jobb i den här staden om det inte var för honom. Nu gick jag in för att bevisa för mig själv att han hade fel.
Så här i efterhand kan jag dessutom tänka att kanske är just dessa nedtryckare man behöver i livet då och då för att just fyllas med det där jävla annamat som gör att man ger sitt yttersta för att bevisa att de har fel? Jag hade dessutom tur (som man måste ha också). Pusing min vän hade just lärt känna en kille som kommit till storstan och pluggat programmering.
Nu hade han byggt upp vad som var en av de första Mingelssajterna. Sajten hette Nattliv och hans idé var att utveckla sajten från en sajt som enbart byggde på bilder av festande - till en sajt där det även fanns en magazin-del med mingel-reportage, intervjuer med kända personer samt krönikor.
Med andra ord var det ett dröm-kompanjonskap mellan honom och mig. Jag ville skriva och han behövde kontakterna för att dels komma in på alla ställen runt Stureplan men även för att få intervjuer med de kända människor och klubb-folk han ville ha intervjuer med.

Jag började skriva krönikor om nattlivet på Stureplan och började även dra i mina kontakter för att få in intervjuer till magazin-delen. En av de grova och blåögda misstagen jag gjorde var dock att introducera honom för alla mina kontakter vilket ledde till att han efter ett tag faktiskt inte behövde mig mer. Så när han en vacker dag gick och kärade ner sig i en pinuppa som hade skrivarambitioner så hon fick helt sonikt ta över mitt jobb(!)
Innan dess hann jag dock göra ett väldigt bra "knäck"på dåvarnade SpyBars frontfigur Micke Becker. Vilket gav att han rekommenderade mig vidare till dåvarande chefredaktör för The Spy Bar Edition där jag gjorde jobb tills tidningen lades ner.

Att sabla ner demonen vad det gällde att inte "vara någon" gav mig dock mersmak att även söka tackla en annan demon från förr - det vill säga min låga självkänsla när det kom till studier.

Jag hade redan börjat plugga upp betygen på Komvx och dessutom hade jag gjort högskoleprovet och fått okej poäng så nu började jag på allvar söka mig in vid högskolan.

Jag hade sökt högskolan förut men då hade inte mina betyg räckt. Dock hade jag sökt till journalist-kurserna och dessa krävde de högsta betygspoängen. Nu började jag även kolla utanför journalistprogrammen. Till slut föll jag för ett program som hette något i stil med Historia, samhälle och journalistik. Det fångade upp flera ämnen jag var intresserad av; Samhälle samt samhällssförändringar och varför de sker.

Och jag kom in på högskolan(!) Men när jag väl hade gjort det så grep också prestationsångesten tag i mig. Vid den brytningspunkten jag befann mig i så kände jag att mitt liv bara kunde gå två vägar. Antingen skulle jag lyckas med det här med Högskolan eller så skulle jag falla tillbaka till att söka min lycka på Stureplan och då hade jag säkert att vandra samma väg som så många andra som fastnade där har vandrat. Det vill säga när kickarna tagit slut och kvällarna ute bland "det utvalda folket" inte längre gav någon spänning så hade kanske även jag sökt kickarna i Colan?

Jag antar att det var därför som mina ångestdrömmar även i fortsättningen fortsatte att handla om Magnus. För att han egentligen i genom hela sin person personifierade vad det var jag ville bort ifrån. Det ytliga, de kortsiktiga kickarna och destruktiviteten i självömkan och självförakt.

Samtidigt var jag livrädd att bli "avslöjad" - avslöjad som någon som inte alls hörde hemma i den här världen av "högre studier".
Driven av den ångesten kommer jag exempelvis ihåg hur jag sommaren innan högskolan började åter-läste alla mina gamla skolböcker i historia. Dessutom så köpte jag ett dator-program med vilket jag tränade fingersättning några timmar varje dag och det med en disciplin som jag inte riktigt kände igen hos mig själv.
Allt för att inte bli avslöjad med att inte höra hemma på högskolan.

När jag så väl hade börjat på högskolan så slängde jag mig även in i allt som hette elevrepresentation. Jag satt i ämnesstyrelsen i Historia, Institutionsstyrelsen i för genus, historia, litteratur och religion, Lärarförslagsnämnden och senare när jag bestämt mig för att ta min examen i Media och kommunikation så satt jag i institutionsstyrelsen även där.
Jag älskade verkligen att plugga. Inte bara för att det gav mig hopp om ett annat liv utan även för att det var en helt annan sak att plugga något som man själv tyckte var spännande istället för de ämnen som man var tvungen att läsa i gymnasiet. Skillnaden var som natt och dag.

Efter knäcken i The Spy Bar Edition slutade jag även att jaga skrivjobb på Stureplan. Något som jag kanske ibland kan ångra när jag ser vad som blev av de samtida skribenter som även de började på Stureplanssajterna och gick vidare till mer framstående jobb.

Istället började jag dock att blogga och texterna blev allt mer wannabe-pretto vartefter studieåren gick och politiken åt upp mig mer och mer.

BOKEN: Del 10. Vägen ur misshandeln, jobbet på skvallertidning och min väg bort från Stureplan

2011-07-24T15:11:00.000-07:00

Att komma ur ett misshandelsförhållande kräver av alla som gör det; en stark vilja, en förstärkt självkänsla och en hel del mod. För mig blev nyckeln ut att saker i hans uppbyggda världsbild för mig började krackelera och att jag tillslut hittade en uns av självkänsla att börja bygga på.
Men innan dess smög han hos mig in en intensiv avsky inför allt som kan tydas vara dominans. Något som jag har haft mycket svårt att skaka sedan dess. Kärlek ska bygga på tillit och ett givande och tagande. Men efter Magnus blev det naturligt svårt att ge eftersom jag sett vad som kunde hända.

För vad som börjat som något lyckligt hade gått från det till mental terror, hot och våld och mitt liv gick allt mer ut på att "disciplinera" mig själv efter hans önskemål. Framför allt blev jag tvungen att styra mina känslor. Styra mina känslor för att inte påverka hans. Aldrig bli arg, irriterad, eller för den delen för glad för det kunde få honom att reagera på ett "dåligt sätt".
Jag var helt i hans våld och inom mig växte en enorm frustration i att inte kunna agera utifrån mina känslor och samtidigt en hopplöshet över att jag inte såg någon väg ut.
Lämnade jag honom skulle han "se till att jag aldrig jobbade i den här staden igen" och stannade jag skulle han helt ta över mig som person. Det var som att långsamt ätas upp av mörker.

I så många år efteråt kunde jag fortfarande vakna kallsvettig över mardrömmar som gick ut på att jag var tillbaka med honom - där i mörkret. Att jag trotts allt jobb jag hade lagt ner på att ta mig ur det, allt byggande på mig själv och min självkänsla att jag trotts allt det ändå en dag hade vaknat upp, tyckt att jag var ett skämt och förstört allt genom att gå tillbaka till honom.
En känsla svår att beskriva.

Magnus skaffade hur som haver även ett jobb åt mig. Ett jobb som han visste att jag drömde om (att skriva) och ett jobb som min nya chef sa kunde växa från några extra-knäck då och då till något mer om jag ansträngde mig. Det var ett roligt jobb. Ett jobb som bestod i stort i att springa runt på olika kändisfester och skriva om dem och de kändisar som gick på festerna.

Genom jobbet fick jag också "status". Jag antar att Magnus såg det som det och att han ville ge mig en plattform. Eller så ville han helt enkelt ha något att vifta framför näsan på mig när han visste att jag ville fly från mörkret vi tillsammans befann oss i.

I min nya chef fick ha även något av en fångvaktare att vaka över mig. Den nya chefen uppfattade det nog aldrig så men han ”angav” mig titt som tätt. Någon gång för att jag var på en Bindefeldt-fest som jag blivit bjuden på (Magnus gillade inte Bindefeldt). En annan gång hade en känd simmare varit trevlig mot mig och hämtat en drink åt mig. Det ”rapporterades” också och ledde till att jag nu skulle sluta att prata med män för att bevisa Magnus min kärlek.
Jag berättade en gång för fångvaktaren att Magnus slog mig. Frågade till och med om det skulle bli så att jag även skildes från mitt jobb om jag lyckades skilja mig från Magnus.Han svarade ja.

Fångvaktaren höll även sig själv med en mycket ung älskarinna. Jag såg dem hångla utanför en premiär som Magnus hade lovat att vi skulle gå på tillsammans för att döva sviterna från en extra våldsam kväll.
För det var ofta så. När Magnus hade varit extra våldsam så blev trösten dagen efter alltid något som ”plåster på såren”. Det och att han som vanligt bedyrade att något liknande aldrig skulle hända igen.
En gång blev plåstret på såren en Spa-weekend, en annan gång var det en klocka. Denna gång var dock ”presenten” att vi skulle gå på en Premiär tillsammans. Jag var så lycklig så att jag trodde att jag skulle sprängas - äntligen skulle han "stå för mig".

Den kvällen blev dock allt annat än magisk. Magnus gjorde allt för att vi inte skulle synas tillsammans. Först kom han ”för sent” till premiären. Det vill säga han anlände först när alla redan gått in i salongen och välkomstdrinkarna och förminglet var slut och det trotts att han kontor låg i grannhuset. Därefter bokstavligen flög han upp ur biostolen långt innan filmen var över och ville att vi skulle ut ur biosalongen. Och sist men inte minst ”ville han inte” gå på festen efter vilket gjorde att detta besök över huvud taget inte skilde sig från ett vanligt bio-besök förutom att på ett vanligt bio-besök skulle jag ha fått sett slutet på filmen.

När jag tog upp det, det vill säga det gräl vi haft otaliga gånger förut om att han inte stod för mig, så gjorde han som vanligt och vände på hela situationen. Han förklarade för mig hur ond, ytlig och falsk jag var som nog bara var med honom för att han var känd "-Eftersom det är så jävla viktigt för dig att gå på premiärer". Jag å min sida sa att jag väl för fan sket i om han var känd eller inte. Jag ville att han skulle stå för mig. Sen blixtrade en uns av mothållna känslor till i mig och jag sa och om han trodde att jag var så j*vla ytlig så att han på allvar trodde att jag hängde med hans jobbiga ärsle för att han var känd, så kunde han väl förhelvete avsluta den här j*vla plågan som det var att vara tillsammans med honom.
Jag vågade för att vi hade landat på en restaurang och här kunde han väl ändå inte göra någonting? - inte offentligt väl?
Då blev hans ögon så där svarta och intensiva som bara hans ögon kunde blir och han väste till mig att han minsann skulle välta bordet över mig och att jag inte skulle tro att han inte skulle våga. Bordet var ett tungt träbord som med största sannolikhet hade brutit några revben om det inte hade tagit kål på mig helt.
Helt plötsligt kände dock tjejen vid grannbordet igen honom och börjar flurta hejdlöst. Varpå jag väser till henne: - Hora! Det oväntade draget från min sida utlöste hos Magnus ett skrattanfall som liksom fick hela den otroligt spända stämningen att lossa och kvällen avslutas, som så många gånger förut med att han ungefär tröstar mig för det bråk vi ha haft och sa att det var okej(?) En ordning som var logisk då men som jag inte kan förklara idag.

En känd skådespelarvän till mig frågade flera år senare om det ändå inte var så att jag aldrig hade varit med Magnus om han inte hade varit känd. Och jag antar att det som kändis alltid ligger en osäkerhet i det faktum att man är känd. Samtidigt tänker jag att man kanske blir känd just för att man gått på jakt efter bekräftelse? Och jag tänker att det kanske är just bekräftelsejakten som ger den där extra lågan som kanske behövs för att komma ännu lite längre än alla andra?

Samtidigt var det, något som bet honom och även mig rejält i ärslet. Varken han eller jag gick väl runt med någon grundläggande känsla av att vi var värda att älska utan att vi bevisade något. Jag kommer exempelvis ihåg hur han gick igenom sina "ifrågasätta sig själv-perioder" då han mådde extra dåligt.
Jag minns särskilt en kväll då jag fann honom sovandes i vardagsrummet vid en tömd flaska likör och en massa tidningsurklipp av honom själv utspridda över vardagsrumsbordet. Jag kunde känna igen mig i det där och det var väl det som fått mig på fall från början. Att han var som jag i nån aspekt.

Hur som så kom räddningen till slut. Hopplösheten släppte för min del när det började gå bra för mig inom politiken. Hans ständiga predikan om att jag aldrig skulle bli något utan honom började naggas i kanten.Och det med att han skulle se till att jag aldrig jobbade i den här staden igen om jag lämnade honom var även den satt ur spel med känslan av att jag visst kunde få ett fäste i samhället utan honom.

Det sista grälet hade jag väntat in. Jag visste att det skulle komma och som någon symbolhandling inför mig själv över min återupprättade stolthet så skulle jag då INTE vika mig när han ringde dagen efter som jag gjort så många gånger förut. Han ringde säkert tillbaka tio gånger efter jag sagt att jag inte längre ville ha med honom att göra. Tillslut lovade han vad han aldrig hade lovat förut; Att han skulle stå för mig. Att imorgon skulle jag kunna komma helt öppet till hans jobb som hans flickvän och sedan skulle han för alltid stå för mig. Det gjorde på riktigt ont i min kropp när han sa så. Jag fick stålsätta mig när jag svarade att det spelade ingen roll och att jag hade bestämt mig. Han fortsatte då med det vanliga spåret om att han skulle förstöra mitt liv och han såg mycket riktigt till att skilja mig från mingelreporterjobbet men sedan hände inte så mycket mer.

Jag hade tur. Han träffade en tjej precis efter mig och hon var känd så det fanns ingen anledning att följa efter mig mer. Han ringde en gång senare. Tyckte att vi kunde vara vänner. Men när vi träffades så började han direkt med att försöka dra mig tillbaka in i mörkret. Så jag ljög ihop något om att jag behövde vara någon stans, bad honom att aldrig ringa igen och lovade mig själva att aldrig, aldrig göra om det där.
Efter någon månad läste jag om honom och hans nya tjej i en skvallertidning i ett sånt där "vi är ihop"-reportage.

Fångvaktaren sprang jag även på en gång flera år senare. Jag var på väg hem från Kungliga Biblioteket i Humlegården där jag suttit och gjort efterforskningar inför min B-uppsats i historia. På väg upp mot Hötorget tunnelbanestation gick jag förbi en filmpremiär och där jobbade självklart fångvaktaren. Han möte min blick och jag mötte hans men istället för av ilska så fylldes jag av lycka.

Jag kommer så väl ihåg den känslan. Jag hade haft en mycket givande dag på biblioteket och funnit mycket spännande stoff till den Uppsats jag skulle skriva om ”Mannens känsloramar” under 1700 och 1800-tal. Jag var uppfylld av det. Uppfylld av att lilla jag gick på högskolan - och det gick till och med bra!
Uppfylld av allt det intressanta som jag fick läsa där och av att jag fick använda mitt huvud. Uppfylld och stolt över de VG:n jag redan nu hade under bältet (och av det VG jag skulle få). Och jag kände en så stark känsla av att jag var ”bortom” det där världen/hans värld.
Jag hade lämnat den ytliga och mansstyrda världen av Stureplan och skulle nu leva på mitt huvud och mina egna villkor istället för på mitt utseende och på männens villkor.
Det var en obeskrivligt bra känsla.

BOKEN: Del 9. Varför jag stannade i ett misshandelsförhållande

2011-07-11T13:26:00.000-07:00

Att det här kapitlet har dröjt så pass länge har troligtvis attgöra med att även jag har svårt att förstå varför jag stannade i ettmisshandelsförhållande, hur det kunde hända mig och varför jag inte lade benenpå ryggen vid första örfilen.

Sanningen är väl att jag inte uppfattade när det hände, det villsäga när min värld vändes upp och ner och när jag slutade uppfatta vad som varmitt sätt att se på saker och vad som var hans.

Jag har många gånger frågat mig om det var för att jag var en svagmänniska som det här hände mig? Men jag tror inte det. Jag tror att det handlarom att vi människor visar förtroende för varandra genom att låta andra ta delav dig och dina svagheter. Att vissa personer sedan sviker det förtroende kanman nog aldrig skydda sig emot, det vill säga om man inte slutar lita påmänniskor helt.

Det finns säkert fler sätt att tolka våld i nära relationer på menhär är i alla fall mitt sätt att tolka det. Det här är min historia.

Magnus var en väldigt social person. Otroligt omtyckt och populäri Stureplanskretsar. Få personer skulle nog över huvud taget ha trott på atthan slog eller för den delen på att jag lät mig slås. Jag sågs som en relativtstark tjej, kaxig när det behövdes och som inte tog så mycket som ett nyp irumpan utan att i nästa stund avlossa en rejäl ordsalva. Jag har tänkt mycketpå hur det kommer sig att jag inte lämnade honom redan den första gången hangav mig en örfil eller slängde mig i en vägg.

Långt senare fick jag veta att det heter normaliseringsprocessen,den process som sakta men säkert vänder din verklighetsbeskrivning påända tills du till slut tar över hans/hennes tankar och gör dem till dina egna.

Bakgrunden:

Efter jag förlorat jobbet/sagt upp mig på det jobb som jag jobbadepå när jag träffade Magnus (se förra kapitlet) så kom en period avarbetslöshet. Det gav att jag och Magnus kunde spendera mycket tid tillsammansoch relationen fördjupades rätt snabbt. Manliga vänner till mig har sagt attjag nog inte hade varit mottaglig för honom om det inte samtidigt varit så attjag blivit arbetslös och att min självkänsla var extra dålig vid tidpunkten. Menjag tror nog fortfarande att vem som helst kan råka ut för det här. Vadvåldsmannen/kvinnan gör är att pejla in på dina svagheter. Varje gång duberättar om något drag hos dig själv som du är mindre stolt över, det vill sägaså där som man kan göra när man vill visa en annan människa att man harförtroende för henne/honom - då tar en misshandlare dessa skärvor av självutlämnadepersonlighetsbrister och helt plötsligt har de byggt ihop en helt ny personlighetav dig av dina mest självutplånande ”sanningar”.

De öppnar en värld som du aldrig har levt i förut, men som du nutar för att vara sann. En mörk och kall värld där du där du är värdelös, därdina vänner är svikare och där det är tur att du har honom/henne.

Om man ska ha en teori om varför vissa människor gör så här så ärdet väl för att ta kontrollen över något som de inte upplevde sig harkontrollen över tidigare. Magnus implicerade någon gång att hans mamma blevslagen av hans pappa. Han hatade män som slog och jag kommer särskilt ihåg hurvi kollade på en film där en man slog en kvinna och han sa: - fy fan, sådanamän bör inte få leva.

Det uttalandet gjorde mig helt perplex. Särskilt mot bakgrund av att han baradagen innan hade örfilat mig, slängt in mig i en vägg och suttit på mig medhänderna slutna kring min hals när jag försökt fly lägenheten efter ettgräl.

Jag hade försökt hantera att jag fortfarande älskade honom trottsmisshandeln genom att dela upp honom i två sorters Magnus. Ena som var ond ochandra som var god, men när jag någon gång sa det till honom svarade han med atthan inte alls var två personligheter och att det var jag som var knäpp.

Mina vänner sa också att jag var knäpp, men av en helt annananledning. Vad jag har uppfattat i efterhand så förstod de aldrig hurallvarligt det var. Jag som ju var så starkt. Om det var riktigt allvarligt såskulle jag väl söka hjälp?

Inte förens en riktigt nära vän till mig råkade ut för samma sakfattade de runtomkring hur illa jag hade mått. När det uppdagades att hon hadeblivit misshandlad brast det rejält för mig. Dels för att jag kände enhopplöshet över att jag aldrig reste mig och protesterade. Och dels för att jaginte kunnat beskydda henne från misshandlarens våld.

Jag hade försökt att varna henne. Hade sagt att det snart skulle smälla. Men när jag fattade att det nog skulle bli han framför mig omjag fortsatte att ihärda så släppte jag frågan och sa bara att OM det skullehända så skulle jag vara där för henne.
När hon sedan ringde upp mig en lördag med gråt i rösten så visste jag precisvad som hade hänt. Det jävla puckot hade lagt sina dum-smutsiga händer på min vän, han hade tagit sig rätten.

Min vän hade dock, i motsatts till mig, modet att anmäla. Och även fast honhade bildbevis och hade vittnat direkt efter misshandeln så lades åtalet nedtrotts tre(!) överklaganden.

Min vän gick då till ett känt TV-program med fallet.
Sent kommerjag glömma den halvleende medelålders åklagaren som så tydligt tagit killenshistoria för sann och som nu stod i rutan med ett hånleende och menade att detbara handlat om lite ”ruff sex” ungefär. Det medan jag visste om hur hon grätsig till söms om kvällarna och hur hon även långt efter det som hände kunde få flaschbacks när hon var intim med killar.

Jag bävade för vad som kunde ha hänt mig om jag anmälde.

Jag hade en kompis som klagade på att jag aldrig gjorde det (jag uppskattar när mina vänner är lagom hårda mot mig på det sättet). Min vän menadeatt nu kunde istället en massa andra kvinnor bli misshandlade.

Jag ser dock framför mig hur det hade blivit om jag anmälde.

Magnus var ju känd och gick medvetet(?) aldrig ut offentligt med att viträffades – även om jag sov hos honom sex dagar i veckan. En gång under den tiden när vi träffades hade hanvarit med i ett större reportage i en tidning. På frågan om han vid tillfället då träffade någon hade han svarat att nej att han var fullständigt singel. När jag sedan frågade honom vem det i så fall varsom jag var ihop med hade han svarat med att som vanligt vända det till att detvar jag som var dum, självisk och ytlig och att jag bara var med honom för atthan var känd. Sen, skrik, örfilar, stryptag och därefter försoningskram där jaglät honom ”trösta mig” för den misshandel han utsatte mig för.

Det var såsjukt, så otroligt vrickat men det var fullt logiskt när man levde i det: Jagskulle bevisa min kärlek genom att inte kräva att han ensstod för att vi var tillsammans, medan jag skulle hålla mig hemma när hanville, inte prata med några andra män och alltid vara ”på jour” för honom ävenom han aldrig skulle vara ”på jour” för mig. Så var livet, så var ordningen ochså lät jag det fortgå även om mitt gamla jag protesterade vildsint mot den logiken. Varje uppror slogs dock våldsamt ner med slag, hot om att förstöra mitt liv och sedan lov om guldoch gröna skogar när ångesten kom ikapp honom dagen efter.

Han var ju inte så där egentligen – det visste ju jag. Jag skulleförstå honom men jag lyckades på något sätt glömma att han aldrig förstod migtillbaka.

Och slagen, ja slagen var vår hemlighet, han sätt att bevisa sinaintensiva känslor för mig. Det är nog svårt för utomstående att förstå menslagen förde oss allt tätare samman för ingen annan fattade ju att slagenegentligen var ett uttryck för kärlek(?)

Den mest intensiva kärlek jag någonsin känt.

BOKEN: Del 8. Jag träffar Magnus, tampas på min arbetsplats och går med i Socialdemokraterna

2011-02-05T08:32:00.000-08:00

Jag hoppade runt mycket när jag jobbade som bartender. De fasta jobben var få och inte sällan fick jag gå för att jag nobbat chefen (hände tre gånger) eller så gick jag självmant för att jag helt enkelt fick bättre betalt någon annan stans. Den tiden som jag ska berätta om här under jobbade jag på ett ställe som jag visserligen inte behövde sluta på för att chefen ville till. Men det var fortfarande ett ställe som på ett väldigt uppenbart sätt synliggjorde för mig hur svag min ställning var på den lågkvalificerade arbetsmarknaden.

Stället var ett nystartat ställe ägt av en familj.
Jag hade fått jobbet där som ansvarig för baren. Stället gick dock knackigt i början och inte sällan kunde de ringa mig dagen innan och säga att jag inte behövde komma in dagen efter - vilket gjorde det väldigt svårt att få ihop till hyran av den lägenhet som jag hyrde i olaglig andrahand (som så många andra unga som saknar fast jobb och därmed inte kan få lägenhet).
När jag anställdes så hade man samtidigt anställt två servitriser. Dessa började man dock snart att mobba tills de sa upp sig. Familjen kunde exempelvis komma till mig i baren och berätta hur korkade de andra var och hur de inte fattade någoting. Dessutom drog man sig inte för att skälla ut mina kollegor framför gästerna. Till slut var det bara jag kvar av originalgänget och då vändes deras mobbning så klart mot mig. (Jag kommer verkligen aldrig förstå det här med mobbning - men teorin är att man själv må bättre när man trycker ned andra tydligen)

Under tiden jag jobbade där levde jag fortfarande rullan på Stureplan. När jag klev av mitt pass vid 01:00-tiden på kvällarna åkte jag ofta in mot stan och mötte upp andra bartenderkollegor eller "Stureplansfolk".

En kväll på Spy så träffade jag så en kille som jag sedan kom att dejta. Han var känd och jag hade därför aldrig ens vågat närma mig honom. En kväll kom vi dock att hänga tillsammans genom gemensamma bekanta och den kvällen syntes han ha fått upp ögonen även för mig. Vi bytte nummer och dagen efter SMS:ade han mig om att han ville träffas upp tillsammans med våra gemensamma bekanta. Jag jobbade den kvällen men skulle möta upp dem efter mitt pass var slut.

Just den kvällen nådde kanske mobbningen på arbetsplatsen sin pik. Jag kommer ihåg att efter att ha gått en hel dag med massa skäll och massa skitsnack om mig med de nyanställda servitriserna, så toppades kvällen av att jag obetalt efter arbetstid krävdes på att städa toaletten ytterst noggrant innan jag fick gå för kvällen.
Under tiden skickade, låt oss säga Magnus (fingerat namn), flertalet SMS och frågade vart jag var och om vi kanske skulle skita i det hela, varpå min stressnivå gick över i ilska. När damerna/familjen därför skulle "titta om jag fick godkänt" på min städning lackade jag packade ihop mina kläder för att sticka. -Jag har inte betalt för det här!, skrek jag smällde sedan igen dörren bakom mig med en smäll.

Kvällen med Magnus och mina vänner blev riktigt trevlig trotts att min start av kvällen hade varit så där. Kvällen kom till och med att sluta så trevligt att Magnus sov över hos mig redan första natten. Dock gjorde vi ingenting då förutom att möjligtvis hångla.
Efter den dagen träffades vi i stort sett 3-6 dagar i veckan. Samtidigt fick jag i praktiken sparken från det ställe jag jobbat på. Eller det vill säga; de ringde mig och sa att jag inte behövde komma in på de schemalagda timmar jag hade under resten av månaden och när nästa månads schema lades fanns jag inte med. Ändå hade de mage att säga att jag hade sagt upp mig själv vilket gjorde att jag inte beviljades A-kassa för den tiden jag var arbetslös.

Jag måste ha ringt facket femhundra gånger då men jag fick aldrig tag i någon ombudsman som kunde hjälpa mig. Eller jag fick aldrig tag på någon ombudsman över huvud taget om jag ska vara ärlig. Den enda gången jag någonsin blev uppringd av Hotell och Restaurangfacket var faktiskt när jag sedan slutade att betala min fackavgift.

Under tiden som detta pågick hade jag även börjat att plugga på komvux. Jag som sagt till mina gamla gymnasiekompisar att de aldrig skulle få se mig i en skolbänk igen började revidera min livsplan nu. Krogbranchen gav få fasta jobb och jag började ifrågasätta om detta verkligen var vad jag ville göra resten av livet. Dock hade inte betygen blivit så bra från skolan eftersom jag och Frida skolkat så mycket (se tidigare kapitel). Så innan jag kunde börja på högskolan fick jag läsa upp betyg på Komvux.

Där träffade jag många intressanta människor.
Dels träffade jag en tjej som pluggade på Komvux för att hon blivit tvungen att hoppa av skolan och ta hand om sitt barn när hon var 15. Killen som hade gjort henne med barn hade slagit henne så hon hade lämnat honom och sedan tagit hand om barnet själv.
Jag träffade även en annan tjej som kommit att hamna i stippbranschen vid tidig ålder. Hon hade sedan suttit inne i flera år efter hon hade slutat strippa då man hade misstänkt att hon utifrån att hon var så smart, hade hjälpt sin pojkvän (som ägde stripp-stället) att tvätta pengar.
En riktigt viktig person som jag även kom att träffa under Komvuxstudierna var den vän som fick mig att gå med i Socialdemokraterna. Han heter Fredrik.

Fredrik var dock inte med i socialdemokraterna själv men han hade en djup och väl genomtänkt tanke om varför han själv röstade socialdemokratiskt. Jag som fortfarande tolkade mig själv som liberal (och röstade folkpartiet) började genom samtalen med honom se hur taffligt det liberala politiska verktygen tedde sig gentemot det socialdemokratiskt reformistiska. Samtidigt kände jag att även om jag blev allt mer övertygad om att jag var sosse, så uppfattade jag det som att man hade glömt av mig och många av mina generationskamrater i sin strävan mot en bättre morgondag.

Här hade vi nämligen ett parti som stod för den fulla sysselsättningen, samtidigt så såg jag en arbetsmarknad där jag och mina vänner kunde få sparken för att vi inte låg med chefen. Socialdemokraterna skulle vidare vara ett parti som stod för att allas rätt till boende. Samtidigt så var det få, av även allmännyttans hyresvärdar, som släppte några lägenheter till oss som saknade fasta jobb. Dessutom var jag arg på facket som jag tyckte inte hade mött upp mig när jag hade problem på arbetsplatsen. Även från fackets sida upplevde jag alltså att man behandlade icke fastanställda som andra klassens medlemmar. Det lät jag smeta av sig på socialdemokratin eftersom jag förstått att facket hade någon slags koppling till socialdemokratin.

När jag landade i att jag var sosse trodde jag dock att jag med dessa erfarenheter kanske hade något att bidra med i att få socialdemokraterna att få upp ögonen för de problem som jag och mina vänner fann i vår vardag. 2003 sökte jag därför medlemskap i socialdemokraterna.

Min Valanalys 2010

2010-10-03T07:35:00.000-07:00

Jag har lyssnat runt mycket i röran nu, kanske framför allt bland de "icke etablerade" och här kommer mina reflektioner om varför det gick som det gick för (S) 2010.

Varför förlorade vi valet?
Vi förlorade valet för att vi varken pekade riktning eller beskrev nutiden på ett korrekt sätt. Anledningen till varför det blivit så finns att finna i både partiets struktur och i dess politik.

När förlorade vi valet?
Här finns fler avgörande tidpunkter. Man kan säga att vi förlorade valet i etapper eller som en summa summarum av det som gjordes/inte gjordes fram till valdagen.
Vi förlorade valet bland annat;

när förnyelsen kom av sig
2007 efter det Sahlin tillsatts som ny partiledare så gick våra siffror i opinionsmätningarna upp men när det stod klart att partiet inte alls skulle förnya sig började siffrorna peka nedåt igen.
Man kanske inte kunde kalla det förnyelse med någon slags trovärdighet när i stort sett hela den gamla ledningen av partiet satt kvar på sina poster (minus Persson och Nuder) och Rådlaget syntes ha runnit ut i sanden utan en uns till riktning.
när partistyrelsen körde över Sahlin
Angående det RödGröna samarbetet så är det egentligen få som vet hur turerna verkligen gick runt detta men ryktena gick och media hejade på förklaringen; att Sahlin blev överkörd av partiet när det gällde frågan huruvida Vänsterpartiet skulle släppas in i det RödGröna samarbetet eller ej.
Det RödGröna samarbetet gav hur som haver minst tre minus i protokollet:
- "Svajandet" i frågan om Vänsterpartiet gjorde att Sahlin framstod som en svag ledare som kunde köras över
- Borgerlig media kunde spinna igång på sitt gamla hjulspår om Kommunister som nu dessutom skulle sitta i regeringen.
- Man kunde pådyvla oss att vi inte kunde tänka själva eftersom vi bara Copy-Paste:ade Alliansens samarbete rakt av.
när vi lade Skuggbudgeten
När vi lade vår skuggbudget och Moderaternas motstrategi blev att peka på att det inte var så stor skillnad mellan den Blåa och den Rödgröna budgeten så var i stort sett loppet förlorat. Moderaterna skulle vinna på att vara Arbetarpartiet men minus "alla bidrag". Vi ville även höja skatten för höginkomsttagare men förklarade inte vad vi skulle ha dessa pengar till.
när landsbygden kände sig överkörd
Mona och gänget runt henne lyckades effektivt mangla igenom i partiet att i valet 2010 så skulle storstäderna vara i fokus. De olika kommunalråden som styrde ute i landet köpte den beskrivningen eftersom: "Vinner vi inte storstäderna så vinner vi inte Sverige".
När vi dock dessutom gick steget längre och syntes rikta udden i Budgetmotionen mot landsbygden genom att erkänna att vi tänkte höja bensinskatten för dem, då sänkte vi förtroendet för partiet och Socialdemokraterna backade än mer ute i landet än vad vi gjorde i storstaden Stockholm.
(Att man sedan enligt budgetförslaget skulle kompensera de på landsbygden som bilade till jobbet gick inte fram.)

De förtroendevalda och partistrukturen
Vi har även ett stort problem med de som styr partiet nu och den struktur som odlat fram dem. Peter Weiderud, Broderskaps ordförande formulerade det bra när han på DN Debatt skrev: "För 30 år sedan speglade en socialdemokratisk riksdagsgrupp eliten av de politiskt engagerade. I dag samlar den eliten av dem som blev kvar."
Jag ämnar att vidare utveckla mina tankar runt detta vid senare tillfälle.

Borgerlig media
Egentligen så är kanske inte borgerlig medias konstanta negg-tolkning av Socialdemokraterna och vår politik som var det största problemet i detta val. Det största problemet var kanske ändå den förlorade dagordningen i medialogiken, utifrån oförmågan att vara "nya" eller ha en korrekt verklighetsbeskrivning.
Media i Stockholm har alltid varit borgerlig och vi har vunnit val här ändå.

Arbetsplatsernas "valarbetare"
Många klagar på att LO inte var lika närvarande i valrörelsen denna omgång som i förra och det kanske har sina förklaringar. Något som även har hänt på arbetsplatserna de senaste åren är att de fackliga företrädarna mer och mer har flyttat in på sina fackliga kontor och därmed inte längre utgör den där människan i bekantskapskretsen som kunde förklara hur vi tänkte (Denna dela av analysen delvis lånad av Anders Göransson).
Hade vi haft kvar dessa "valarbetare" så skulle det kanske har varit skit det samma att DN konsekvent utelämnar halva historien och att Aftonbladet hänger sig till Mona-bashing, vi hade haft någon på arbetsplatsen som kunnat balansera upp historien vid fikaborden.

SSU:s utestängning från skolor på grund av SD
På skolorna blev vidare SSU mer och mer utestängda i från att själva ta samtalen om vårt parti och om vår ideologi utifrån det faktum att SD över huvud taget existerade. Det visade sig vara en ovanligt dum strategi när det kom till att bekämpa SD men detta utestängande var även illa för oss som parti då vi inte heller samtalsvägen här kunde förklara vad vi ville. Att borgarna sedan gjorde ungdomsfientliga utspel hjälpte väl dock för att väga upp till vår fördel bland de unga men i denna grupp tror jag att det kunnat gått ännu mycket bättre.

Det finns många delar och anledningar till varför det gick som det gick och som en vän till mig sa; -det finns inom partiets grundvegetation människor som både ser och vet vad som behöver förändras.

Men vägen dit är troligtvis lång. Kanske "hinner" vi till 2018?

BOKEN: Del 7. På utkanten av en Kändisvärld och vikten av att vara galen för att lyckas?

2010-07-03T10:56:00.000-07:00

OMSKRIVET: Detta kapitel har blivit omskrivet för att jag i förra versionen inte landade i vad som kanske var viktigast att ta med sig från den här perioden av mitt liv. Så här är den nya versionen där jag funderar runt vad det leder till att ha varit mobbad och varför man kanske blir det.

Jag tror att jag hamnade på Stureplan just för att jag blev mobbad. Jag behövde vara där och bevisa för mig själv att jag inte alls var en nörd och att jag inte alls var ful som de hade sagt i skolan att jag var.
För det var mycket det som den tiden gick ut på. Att bevisa för mig själv att jag var värd något. Eftersom jag inte såg någon chans i helvetet att komma in på Högskolan och bli något (betygen var för låga) och eftersom jag sagt till mina gymnasievänner att de aldrig skulle se mig i en skolbänk igen så var nu min plan att fortsätta som bartender och kanske en dag driva eget ställe. I nuläget hade jag dock inget som definierade mig. Därför antar jag att jag gick den enkla vägen. Jag sökte spegla mig i andras stjärnglans. Tänkte väl att ville de umgås med mig så var jag ändå något. Och i den bemärkelsen så var det för det som jag betalade tillbaka med min kropp. På Stureplan kallades företeelsen "Starfuckers".

Vi var många som gjorde det. De flesta hade samma bakgrund som jag. Man hade blivit nedtryckt i skorna under uppväxten och nu sökte man sitt egenvärde i andra personer. Så vi gjorde oss vackra - Det var vår väg in i syrligheten. Och vi ställde upp med våra kroppar. Jag antar att det är därför jag fortfarande idag aldrig har fått orgasm. För under för många år så var sex inte det det borde ha varit. Det vara bara mitt sätt att betala tillbaka för uppmärksamheten. Folk brukar skriva om kvinnor och män som ligger runt att "de är ute efter bekräftelse" och jag antar att det var det, det var. Även fast jag då valde att bortförklara det med något pseudofeministiskt tjafs om att jag som kvinna minsann också hade rätt att "ligga runt".

Och någon stans längtade jag ändå ur det. Jag hoppades på förhållande med det hände liksom aldrig. Jag träffade särskilt en man som jag ärligt ska erkänna att jag var på riktigt förtjust i. Han drev olika friskolor och såg i mina ögon helt otroligt bra ut. Han var många år äldre och hade mycket bestämda åsikter om livet, vad som gjorde människor framgångsrika och förstås om lärande, tänkande och intellekt eftersom det var det han arbetade med. Jag tyckte väl inte alltid att han hamnade rätt i sina analyser men med min (icke) akademiska bakgrund hade jag knappast något att sätta emot. Jag kan idag tänka att det är skrämmande att denna man driver skolor som formar våra barn utifrån hans illa underbyggda och självkonstruerade tankar om lärande men då misstog jag hans galna tankar för ett brinnande intellekt.

Och här är väl kanske nästa lärdom som jag fick av den här tiden. Sedd genom mina ögon idag så är denna man galen. Å andra sidan så tror jag att man nog måste vara lite galen om man ska lyckas.
Nyckeln i framgång ligger ju i att säga att det omöjliga är möjligt och att lyckas tänka utanför boxen (vilket paradoxalt nog inte är det man lär sig i skolan). Det förutsätter ju i sig att man är lite galen. Det vill säga man tror inte bara att saker kan förändras, man tror dessutom att man själv kan förändra dem.

Vad jag däremot tror att man kanske ibland tvingas betala med NÄR man tänker utanför boxen är social utstötthet - i alla fall under uppväxtåren.
Skulle det vara så så skulle cirkeln på något sätt vara sluten --> Du är speciell och går din egen väg och därför passar du inte in i den sociala sammansättningen.

I mitt fall passade jag inte i Äppelviken för deras värderingar skiljde sig rätt radikalt från mina. I annat sammanhang hade jag nog "passat in" bättre, men den sociala "uppfostran" det gav upphov till sådde nog ett frö till den oro som gjorde allt i mitt liv så mycket mindre avslappnat efter det. Efter det var jag för alltid tvungen att någon stans bevisa att jag var något värd. Utan att vara någon så tror jag fortfarande att jag annars mister min plats i "gruppen"/sammanhanget/Samhället.

Hur som haver så tog det slut med den mannen på ett mycket märkligt sätt. Eller slut förresten, vi var nog aldrig tillsammans (jag hade ju aldrig vetat hur det skulle vara).
Det var en kväll när vi båda var ute. Jag med mitt tjej-gäng och han med sitt kill-gäng. Vi var på Kharma - ett populärt ställe på Stureplan som alltid var fullpackat på torsdagar. Där möttes vi vid baren för att hånglas lite och sedan sa vi att vi bägge skulle gå tillbaka till vårt sällskap för att mötas upp senare. När jag sedan vänder mig om hör jag en smäll bakom mig. Jag vänder mig om och finner honom på golvet med ett stort jack i pannan. Jag blir djupt olycklig, hjälper honom upp och stödjer ut honom i köket där jag engagerar köks-personalen i att hämta is, fixa fram förband och att ringa ambulans. När sedan ambulansen kommer så är det dock inte jag som han frågar att följa med till sjukhuset utan hans jävla kompis! Jag blir flyförbannad och skickar dagen efter ett SMS där jag skriver att det nog var tur det som skett för nu har jag fått se "hans rätta färger" - Ungefär att han visat att jag inte är särskilt viktig för honom, varpå han får för sig att det är jag som har sett till att han har blivit slagen(!) Så på kvällen dagen efter blir jag uppringd av en kvinnlig polis som berättar för mig att han tror att jag "har sänt torpeder på honom"(!) Jag blir fullkomligt tagen på mattan och fattar inte alls hur han har fått ihop den historien i sin hjärna. Varför skulle jag vilja skicka torpeder på honom? Och om jag hade velat skicka torpeder; hur i helvete skulle jag har råd med en sådan sak?

Jag tänker så här i efterhand att det just var den där galen-genen som gjorde sig gällande för honom den där morgonen när han vaknade upp på sjukhuset och fick mitt SMS. För om man tror att hela världen kretsar runt en själv, något som jag ärligt ska erkänna att även jag själv lider av så tror man alltid att konspirationerna är större än de är. När han får mitt SMS av kvinnlig besvikelse så landar han således i den mest fantastiska historien om vad det var som har förlupit; Jag hade varit varit kär i honom och han hade sedan nobbat mig (förstår inte riktigt NÄR han skulle ha hunnit nobba mig mellan kyssen och det han vänder sig om men...) varpå jag hade lackat och anlitat en torped(?) En fullkomligt sjuk historia, men säkert fullkomligt rimlig sådan när man är galen..

Denna man driver nu flertalet skolor som formar barn i ett sätt att tänka runt framgång och kunskap. Han kallar det att skolan har ett eget tänk men vad det är så är det inte akademisk underbyggd fakta som han bygger grundtesen på utan bara hans egna hemsnickrade filosofi om vad som utgör positivt lärande. Jag tänker att det inte kan vara helt sunt? Eller så är det just det det är.

Om att påverka vad folk tycker GENOM Opinonsundersökningar

2010-06-03T05:37:00.000-07:00

Två gånger har nu Metro publicerat dessa tveksamma "Vad tycker unga"-undersökningar på bästa nyhetsplats (se bild). Nu senast tog även den borgerliga partitipressen DN upp "undersökningen" för det finns trotts allt få saker som vänder opinionsvindarna så effektivt som att få dem som är i majoritet att tro att de är i minoritet.
Läs exempelvis om Tystnadspiralen här

Man kan exempelvis påverka utfallet i undersökningen genom att trixa lite med urvalet som YouGov har gjort här. Det mest sorgliga är att tidningar som saknar journalistisk stolthet eller moralisk kod sedan publicerar dem...

PåYouGov så registrerar sig folk själva på nätet. Alla som sysslar med Opinionsundersökningar vet att man inte kan göra ett sådant nätbaserat urval och kalla undersökningen tillförlitlig.
Jag registrerade mig dessutom efter förra undersökningen men fick inte göra denna?

I Riktiga opinionsundersökningar från SCB så röstar majoriteten av unga Rödgrönt.
För att citera en reklam: - allt annat vore puckat.

BOKEN: Del 6. Kroglivet och Bartenderjobbet

2010-04-03T08:53:00.000-07:00

Kroglivet hade alltid lockat mig. Ända sedan jag var för ung för att komma in på ställen hade jag fascinerats av kroglivet och längtat tills jag själv skulle bli insläppt bakom de magiska portarna där nattens drömvärld öppnade sig. Mamma var väl inte helt glad över min strävan mot att jobba på krogen då vi kommer från en frireligiös släkt (Pingströrelsen). Även om mamma hade lämnat pingströrelsen innan jag föddes så satt ändå värderingarna runt alkohol djupt rotade. I min släkt drack man inte över huvud taget på släktträffar eller bröllop men på enskilt håll tror jag faktiskt att de flesta drack. Hur som haver så var det ju inte helt "ärofyllt" att jag jobbade som bartender när jag började göra det. Mamma sa till släkten när de frågade att jag helt enkelt jobbade som servitris.

För mig var nattlivet otroligt spännande. Det var ett snabbare liv med flera kickar än vad jag hade upplevt i mitt första jobb i en inredningsbutik på Östermalm. Där var det nått helt fruktansvärt tråkigt att jobba tyckte jag. Det kunde i och för sig ha något att göra med att jag som person är väldigt social och i den butiken kunde det gå hela arbetsdagar med kanske bara en eller två kunder.
Jag var tacksam när vakterna i centrumet kom in för en pratstund annars stod jag och min bästa vän Frida som jobbade i en skobutik med ungefär lika mycket "aktion" mest i telefonen hela dagarna.

Första krogjobbet var på ett ställe som hette Kjelssons och låg några kvarter ovanför Spybar.
Där ljög jag mig in och sa att jag hade "erfarenhet av att jobba på restaurang". Sanningen var att jag hade hoppat in på ett Café som en kompis jobbade på två eller tre gånger men det kunde nog knappats ha räknats som "restaurangvana".
På Kjelsson gick jag dock den traditionella restaurang-vägen från botten i hierarkin som diskplockare till toppen som bartender på bara en sommar.
Jag fick tidigt en bra relation med en av chefstjejerna och för henne berättade jag att jag var mest intresserad av att jobba som bartender, så när restaurangen öppnade sin utebar så drog hon tag i mig när trycket på utomhusbaren var hård och de behövde slänga in någon mer där. Jag kunde inte ens öppna en vinare och jag kommer speciellt ihåg första gången någon beställde en "GT". Då vände jag mig till en av de andra i baren och frågar vad f*n det var. Tjejen som jag frågade började garva så högljut så att hon nästan vek sig dubbel varpå hon upplyste mig om att det var en gin och tonic.

Jag växte mycket den sommaren i bemärkelsen att jag utmanade mig själv i att göra något som jag egentligen inte kunde. Jag var i ärlighetens namn riktigt rädd när jag stod där ute och knappt visste var folk beställde egentligen (man fick chansa lite). Samma grej var det när jag började på mitt nästa jobb som bartender på Heaven som var Stockholm till ytan största uteställe då.

En dag kom det till baren nämligen förbi en annan bartender på väg till sitt jobb på Labbet, bredvid Spyan. Han såg mig varje dag på väg till sitt jobb så han beslutade sig till slut för att börja hälsa. Vi började även att "hälsa på" hos varandra. När han var ledig satt han på Kjelsson och när jag slutade på kvällarna så svängde jag förbi Labbet med mitt gäng från Kjelssons. I början hade vi suttit kvar efter Kjellson stängde och ölat till personalpriser men när en av kockarna en kväll fick för sig att ge en annan kock på käften så blev det slut med det och vi började gå förbi Labbet.
När sommaren började närma sig sitt slut frågade därför Pelle vad jag hade tänkt att jobba med när sommaren var slut och jag sa att jag helst jobbar vidare som bartender. Pelle som även jobbade på Heaven sa då han att han skulle fixa jobb till mig och jag tänkte väl mest att "ja, ja - vi får väl se".

Efter ett tag ringde han dock och sa att han hade fixat så att jag skulle få provjobba på Heaven. Jag fick halv panik och informerade honom om att jag knappt kunde några drinkar alls förutom då GT. Han fick väl då också smått panik eftersom han rekommenderat mig, så han bad mig åka till restaurang Tranan på Odenplan och köpa deras drinkbok, sedan skulle jag möta upp honom i Sturegallerian så skulle han pricka för vilka drinkar jag behövde kunna.

Jag hade tre dagar på mig att lära in de cirka 40 drinkar han hade prickat för. Jag har dessutom inte mycket till fotografiskt minne så det blev stressigt att mata in men jag hade beslutat mig. När jag väl skulle provjobba stod jag även inför ett annat litet problem; jag visste ju inte hur alla likör-och spritflaskor såg ut när jag väl skulle blanda drinken. Det tog därför ett jäkla tag för mig att ens lokalisera alla likörer och spritsorter som skulle ner i de olika drinkarna. Kombinera det med att min hjärna slår bakut när jag är stressad. Barbranschen blev därmed en bra lärdom för mig när det gäller att inte flippa när pressen ligger på.
På nattklubbarna jobbar man nämligen nästan alltid under stress och det blev efter ett tag min absolut starkaste gren.

Första gången jag skulle jobba gick det dock inte så bra.
På Heaven fanns det nämligen fem barer bemannade med totalt 11 bartenders. Stället som då huserade i nuvarande Casino Cosmopols lokaler var ett otroligt stort ställe och därför gjorde man så att man fyllde stället i etapper.
Först öppnade man entrén. När den var fylld öppnade man stora dansgolvet och först när det var fyllt öppnade man sedan övervåningen där jag stod och skulle jobba mitt första pass tillsammans med bartendern Micke.
Stressen började växa redan när technon satte igång nere på dansgolvet under. Jag gick och kollade ut över räcket som vätte mot stora dansgolvet och det var verkligen ofantligt mycket folk där nere.

När övervåningen så öppnade så fullständigt sprang det folk mot baren. Efter vad som kändes som tio sekunder så stod så tre lager med pers mot varje vrå av den tre meter långa baren och skrek och viftade med pengar. Och där stod jag och skulle jag försöka komma ihåg drinkarna som jag pluggat på under tre dagar. Jag hade full panik. Efter ett tag började dessutom folk att lacka och skrika att jag sög, att jag var den långsammaste bartender de någonsin varit med om och några riktigt törstiga dristade sig även till att skrika hora till mig, vad nu det hade för koppling till det faktum att jag var långsam.

Tårarna började tränga fram i ögonvrån och jag hade svårt att få luft. När jag dessutom gett fel växel till den femte kunden i ordningen så bara brast det och jag sprang ut i köket och grät. Micke som jag stod med visade sig dock vara den ljuvaste teddybjörn till bartender, även om han såg rätt läskig ut med sin två meter på längden och enorma muskler.
Han sa till en "nisse" (diskplockare) att hålla uppsyn över baren medan han sprang ut efter mig och när han hann ikapp mig i köket gav han mig en stor jävla kram talade mig till lugn och övertygade mig att stanna. Om jag drog nu så skulle snart hela branschen i Stockholm få veta det ryktesvägen, jag ville ju det här.

Micke höll även käft om vilken usel bartender jag var där i början och gav mig chansen att riktigt lära mig yrket. Han höll lektioner med mig innan vi öppnade baren och visade mig hur jag sparade tid i baren, hur jag skulle fylla mitt "batteri" (batteriet är de flaskor bartendern har framför sig i baren och består av de spritsorter man använder oftast) och han lärde mig fler drinkar och hur smaker, spritsorter och likörer gick ihop. Redan efter en månad där blev jag även erbjuden att jobba bartender för en klubb som huserade på ett annat ställe där jag till och med skulle få driva egen bar.
Än en gång så visste jag på tok för lite för att klara detta egentligen, men än en gång slängde jag mig ut med huvudet före. Tack vare Micke fick jag chansen att växa in i jobbet som annars få tar sig in i utan bartenderutbildning.

Kroglivet var ett jäkligt kul liv. Jag och Pelle, han som fixat Heaven-jobbet åt mig, gick ofta ut på Spy Bar efter vårat pass på Heaven tog slut 03:00 på natten (Spy var öppet till 05:00). När man stod två i baren så kunde nämligen den ena börja städa en halvtimme innan baren stängde så att det bara var att räkna pengar kvar de sista minuterna då musiken tystnat och vakterna gick runt och motade ut folk.

Eftersom Pelle hade jobbat på Labbet som hade samma ägare som Spy så var det i praktiken bara att promenera förbi kön utan att betala inträde när vi kom till Spyan.
Pelle kände en hel del människor på Spy. Inte nog med att han självklart kände alla bartenders så att vi kunde dricka billigare, han kände även många av kändisarna som gick där på den tiden (idag har stället ändrat klientel och vänder sig mer till "en blandning av mediafolk och musikintresserade").
Krogvärlden och kändisvärlden blev för oss en väldigt sammanflätad värld. Det var väldig kändis-tätt på Spy under den tiden och både jag och Pelle var väldigt sociala människor som gärna pratade och umgicks med allt och alla.
Det var dessutom en hel del folk ("nattens folk") som var ute regelbundet och rätt så snart så kände man vakterna på varje ställe runt Stureplan, samt bartendrarna som kunde rabattera drinkarna samt fem till tio pers bland kroggästerna på varje ställe man gick till.

Det dröjde dessutom inte länge tills vi började att bli bjudna på olika C-kändisfester som utfyllnad.
Det var ungefär nu som jag började att tappa kontakten med mitt gamla gäng från gymnasiet. Jag mins att de gjorde mig förbannad eftersom jag fixade in dem på ställen samt såg till att de fick rabatter i barerna men sedan dricksade de inte bartendern som det var kutym att göra när man fick rabatter. Och de sa inte ens tack till dörrvakterna som släppte förbi oss i kön. De kunde inte koderna.
Det blev istället Kjellsongänget samt Pelle och killarna från Heaven som jag hängde med mest. Efter ett tag så lärde jag även känna Jessika, Tess,Pusing och Julia som blev mina närmaste vänner runt Stureplan samt Daphne, Don, Mattie och en massa andra människor som valde att leva livet som oss med sena kvällar och mycket fest.

________________________________________________________________________________
*Vissa namn är fingerade

Socialdemokrati ur takt med sin tid

2010-02-28T10:53:00.000-08:00

I den här texten går jag igenom varför jag anser att socialdemokratin rent kommunikativt är ur takt med sin tid. Försprånget för de rödgröna är inte särskilt stort och vi har vägt fram och tillbaka enda sedan Persson sa att: "jobben kommer" och Reinfeldt drog till med sitt "utanförskap". Här går jag igenom varför historien inte håller och varför väljarna numera mest verka tycka att de väljer mellan två onda ting.

Jag tror att majoriteten av svenskarna egentligen är sossar för att det helt enkelt är det smartaste och mest mänskliga sättet att se på samhället.
Om man inte hade vetat vilken familj man skulle födas in i hur skulle man då velat att samhället var?
Vad vi allt för ofta dock säger inom socialdemokratin att det inte vår politik det är fel på - vad som är fel är att folk inte fattar hur nyttig vår politik är.

I veckan har alla SSU-ombudsmän runt om i landet varit på utbildning av Berghs school of communication och det sporrade igång några tankar hos mig.

Är sossarna kopplade till en positiv känsla?
En av föreläsarna tog under utbildningsdagarna upp hur Arla ökade sin försäljning av mjölk genom att sluta hävda hur nyttigt mjölk är.
Under flera år hade de försökt att öka sin försäljning genom att visa på kost-cirklar, visat hur mycket kalk mjölk innehåller och hur bra det var med mjölk. -Det gick så där.

60-talisterna hade kopplat mjölk till skolköken när de växte upp och till den lite äckliga lite uppvärmda mjölken de druckit där.
Den negativa känslan och den utmaningen stod Arla inför och var då tvungna att få 60-talisterna att koppla en positiv känsla till mjölk. Målgruppen blev mammorna eftersom det generellt var de som handlade mat. Hur skulle man få dem att tänka om, om mjölken? Jo man kunde koppla mjölk till något positivt och något som de hade i sin vardag.
Så man satte sig ner och tänkte. Vad gör unga mammor som är positivt i sin vardag? Jo de umgås med andra mammor och kanske fikar? Kan man möta dem där på fiket?
Man kom på att jo man kan nog möta dem med mjölken där om man blandar mjölken med kaffet?
Man började göra reklam för Caffelatten - man kopplade mjölken till en positiv känsla hos målgruppen och snart började de att köpa mjölk till sina barn med.

Vad har då detta med politik att göra?
Ja kopplingen är att vi fortfarande försöker påpeka hur nyttig vår politik är istället för att införliva en positiv känsla runt vår politik.

Kommunikation sker alltid på mottagarens villkor
Moderaterna lyckades aktivera sina mottagare av budskapet i valet 2006, de icke partiaktiva började göra moderaternas mobiliseringsarbete. Soffliggarna pallade sig iväg och röstade fast på moderaterna istället för på sossarna. Det kanske för att sossarna skulle få veta att det där utanförskapet som de förnekade faktiskt visst fanns och det dög liksom inte att säga att "jobben kommer". Även de anställda LO-männen över 45 skulle ha bort "Herrgårds"-Persson för att han saknade fotfäste i verkligheten.

Utanförskapet fungerade för moderaterna bra för att det kunde tolkas in så mycket olika saker i det ordet - egentligen allt som det var fel på i samhället.
Alla kände inte att alla var "med" och därför var parollen "Alla ska med" mycket olycklig för kombinerat med svaret "jobben kommer" så var det som om vi abdikerade från att föra politik - och vad var då egentligen meningen med att rösta på oss?

Moderaterna lämnade dessutom sin skräckinjagande "mer pengar till överheten"-image och profilerade sig som "nya moderater" som inte skulle göra så mycket annorlunda än sossarna, Man kunde därmed lugnt lägga sin proteströst mot Persson på dem istället.

Men varför fungerade då inte vår "agera för förändring" i så fall i EP-valet? Ja, jag frågade min mamma och hon köpte liksom inte att sossarna hade förändrat sig.
- Ser ni vad som hände där?
Partiet trodde att mottagaren skulle tolka in sina drömmar och förväntningar i "agera för förändring". Men glättiga budskap där sändaren inte känns trovärdig landar rätt platt.
Vi utgjorde dessutom inte någon tydlig motpol mot moderaterna (mer om det nedan).

Vad fyller vi dörrknackningen med?
Nu ska dock sossarna tränga sig in i folks vardag. 1 miljon människor ska vi tala med innan valet - frågan är vad vi ska fylla samtalet med? Kommer mottagaren att kunna applicera det vi säger till sin vardag?
Kan de inte göra det så är det nämligen inte säkert att de lyssnar till vad vi har att säga.
Här, tror jag, ligger nog vårat största problem. Vi förlorar relevans.

I Stockholm får termen "utanförskapet" fäste inför valet 2006 detta även fast få är arbetslösa här. Kollar vi dock på osäkra anställningar så ser vi att dessa är överrepresenterade i Stockholm och då kan vi även fatta att det var fler som var rädda att hamna i utanförskap än de som faktiskt befann sig i det 2006.

Har mottagaren koll på vad som skiljer oss från konkurrenterna?
En sanning inom marknadsföringen är att försöker du nå alla så når du ingen. Man måste vara klar över sin målgrupp och det kan jag säga att vi socialdemokrater är. Men frågan är om vi har lösningar på deras oro och problem? Och kan de i sin tur koppla vår politiska lösningar till sin konkreta vardag?
Och kanske framför allt; har de koll på vad som skiljer våra lösningar från moderaternas?

Hjälper det att vi har unga på listorna?
En sann heder till partiet är att de i år släppte fram många unga på listorna till de olika parlamenten. Kan dessa unga tappa in på sin generations farhågor och intressen och på grund av sin generations storlek vinna röster till sossarna? Kan de uttrycka politiken på samma sätt som deras generationskamrater uttrycker sig? Kan "dagens unga" identifiera sig med dem eller ännu hellre kanske se upp till dem lite? Är de i takt med sin tid eller är de i takt med någon annans syn på deras tid?
Och framför allt kommer de att få fria händer att föra fram sin egen politik?
Svaret är nog flera men jag känner som ung sosse att jag vill vara garderad om den frågan skulle komma upp.

I domstolarna dömer de blåa - hade vi det på känn?

2010-02-09T09:14:00.000-08:00

Att olika akademiska discipliner formar olika åsikter har väl knappast varit något nytt. Idag uppmärksammar dock Gudmundson oss på att det nu även finns en undersökning på det.
Att juridiklinjen är en blå akademisk disciplin blir ett problem i svensk förvaltningsrätt, vanlig rätt och i förlängningen till och med när det gäller arbetstagarens rättigheter inom EU (då det nog ser ut på samma sätt inom den juridiska disciplinen i andra länder). Så här ser parti-åsikterna ut inom de olika ämnesområdena på högskola/universitet (OBS! Svarsfrekvensen låg bara på 35%):

Så varför inte avsluta blogginlägget med en uppmaning till alla röda (eller gröna) nämndemän där ute?: När en dom känns fel i magen, stå på dig, förklara dig skiljaktig och fall inte dit när domaren börjar fråga: -Jaha, och vilket lagrum bygger du det på?

Svara som jag brukar svara:
-Jag lämnar med varm hand över"The legal mumbo jumbo" till dig för det är du utbildad till.
Det här är vad som känna bra i min mage och jag sitter här för att representera det sunda förnuftet.
(då ska du få se på arga ögon ;-P )

BOKEN: Del 5. Första relationen och hur det fortsatte

2010-02-07T10:54:00.000-08:00

Första killen och killen som jag också förlorade oskulden med träffade jag när jag och tjej-gänget var och badade i Rålandshovsparken någon dag i början av sommaren i tvåan . Han var otroligt snygg. Lång mörkhårig och blåögd med en vacker kropp och fina ansiktsdrag. Men han tog nog mig aldrig mig på allvar.
Jag var 18 när jag träffade honom och han var 28 år. I efterhand där det uppenbart att jag bara var sex för honom men då hade jag inga referensramar och därför trodde jag att det var ett förhållande. Samtidigt som det för honom nog bara kul på sidan av.

Någon stans borde väl jag ha börjat ana oråd när han beskrev hur han fattat intresse för mig. Vi hade hamnat bredvid varandra på stranden. Han och hans vän något ovanför oss upp på stranden och han beskrev att när vi låg där och pratade så hade han haft svårt att hålla koncentrationen från min kropp. Jag valde då som så många gånger efter att tolka det som "att sådana är killarna" men sanning har nog alltid varit att när man blir beskriven så, så har man hamnat i sexfållan och kommer aldrig att bli något annat för killen som pratar om en så. Jag har valt att blunda för det faktumet väldigt många gånger i livet. Oftast för att det gjort för ont att erkänna för mig själv att det allt för ofta är den fållan jag hamnar i.

Jag vet inte varför det blir så men jag antar att det har att göra med den dåliga självkänslan. Med Mattias som med två, tre killar till i mitt liv så ville jag så mycket att det skulle bli vi så jag valde att blunda och inte riktigt lyssna när de genom det sexualiserade sättet att prata med mig markerade att sex var allt jag var för dem.

Den först krypande men med åren allt mer uppenbara insikten gjorde mig allt mer bitter. Jag fattade inte varför jag aldrig var värd att älska. Så här i efterhand tror jag att "lösningen" var så enkel som att jag egentligen inte borde ha "släppt till" så tidigt som jag gjorde. Jag hade dock liksom så många andra unga tjejer, blivit lurad av veckorevyn att det rent av var eftersträvansvärt att jag som tjej levde mitt sexuella liv på samma sätt som killar levde det (i sina drömmar). Det vill säga fritt och "frigjort".
Ibland kan jag dock känna att det nog finns en risk att vi kvinnor som grupp blev lurade där i slutet av 60-talet när vi krävde rätten till vår kropp genom att ge den till fler män(?).

Jag började skriva dikter för att få ut frustrationen arga bittra dikter med mycket hat och mörker. Min bror som är regissör skrev senare en pjäs med mina dikter som underlag: -Ung Medusa.
Min bror trodde att frustrationen haft sitt ursprung i mammas och pappas skiljsmässa och i hur ett skiljt par ofta väljer att beskriva varandra efter en skilsmässa. Eftersom jag bodde hos mamma så trodde han att det var mammas sätt att beskriva pappa som fick effekt på mitt sätt att se på män. När han skrev pjäsen började han dock inse att mitt sätt att se på män nog mest var en reaktion på det sätt jag gång, på gång, på gång blev behandlad av dem.

Det hela kulminerade för mig en kväll efter jag fått för mig att en av mina bästa vänner på Stureplan gick och träffade min stora kärlek Jocke.
Så kär som jag var i Jocke kommer jag nog aldrig att bli i en man igen. Däremot så har två andra män lockat fram liknande känslor (utöver Mattias). Jocke träffade jag en kväll på Spy-Bar och han skulle komma att bli en följetong under hela Stureplanstiden även om han under hela den tiden som vi träffades var upptagen, föst av en kvinna och sedan av en annan som han valde som flickvänner istället för mig.

Han behandlade mig något helt otroligt dåligt och jag försökte få honom att sluta gång på gång men jag hade liksom inget att förhandla med. Exempelvis så kunde jag ju inte kräva någon slags trohet från honom men han kunde göra det av mig.
Jag kommer särskilt ihåg en utskällning jag fick efter en kväll då jag och min vän Anna sprungit på några av hans vänner ute på krogen. De hade bjudit på drinkar och vi hade väl hängt med dem lite under kvällen. Det var inte mycket mer än så. En i sällskapet valde dock att beskriva kvällen på ett helt annat sätt för Jocke dagen efter.

Han, en känd boxare och en riktig knäppis. En annan kväll när vi var med på Sture så hade han exempelvis krossat ett champagneglas i sin hand för att visa hur cool han var(?). Problemet var bara att glaset skar in i hans hand så pass djupt så att det börjat blöda floder, vilket han försökte dölja genom att linda linneduken som fanns på champagneborden på Sture, runt sin hand. Det slutade dock aldrig att blöda och han fick åka in och sy och missade därmed några matcher. Efter det försökte hans manager vara med mer när han var ute - för att hålla koll på honom. Till pressen sa man att han hade skadat sig "på träningen" och drog således inte att det varit en champagne-relaterad olycka.

Hur som haver så hade både jag och Anna nobbat den här boxaren den där kvällen och som hämnd hade han därför framställt kvällen för Jocke som något helt annat än vad den varit. Jocke ringde flygförbannad och kallade mig hora i telefonen. Jag fick ingen chans att förklara hur saker egentligen varit och jag grät som ett barn när han slängde på luren i örat på mig. Någon senare kväll när han var full och kåt "förlät" han dock mig och den plågsamma Jocke-följetongen fick fortsätta i en herrans massa år till.

En kväll kulminerade, som jag nämnde över, dock mitt sjuka förhållande till män (för första gången). Jag och Tess en kompis som jag hade lärt känna genom Jocke och hans gäng. Vi hade varit ute och satt i taxin på väg hem.
Tess sa då något som jag tolkade som om Jocke hade gjort närmanden mot henne och att hon hade välkomnat inviten. En tolkning som kom att visa sig var totalt uppåt väggarna fel men som jag hade fått för mig där i fyllan och villan. Jag kände mig så in i själen sårad av honom men även så in i helvete sviken av henne. Det brast totalt för mig och jag hoppade ut taxin.

Jag visste att jag skulle göra något drastiskt den kvällen så jag ringde mamma och frågade om jag kunde bo hemma hos henne (jag bodde själv på söder då). Mamma var ute men skulle komma hem senare så jag åkte dit.
När jag kom hem till mammas tomma lägenhet kände jag mig ensammast i hela världen. Det gjorde så förbannat ont i hjärtat så att jag upplevde att jag inte ens fick luft. Allt jag ville göra var att förflytta smärtan så att jag kunde få luft. Jag letade därför fram ett rakblad ur mammas badrumsskåp och skar jag mig rakt över handleden.
När blodet började rinna ner på badrumsgolvet så förbyttes dock lugnet över att kunna andas till panik över vad jag hade gjort. Jag ville ju inte dö!
Jag skull inte ha dött heller efter som jag hade skurit åt "fel håll" om man ska förblöda - men det visste inte jag och ringde därför i panik till 90 000 och berättade att jag skurit mig i handleden och undrade "om det var farligt"? En märkbart besvärad och mycket orolig kille satt i andra änden av tråden och försökte desperat få ur mig vart jag befann mig men jag avslöjade aldrig det och snart kom mamma hem.

Hon var precis så mammig som jag behövde att hon var men hon verkade inte lika upprörd över vad jag hade gjort som jag trodde att hon skulle vara. Dagen efter visste dock hela familjen och syrran ringde och skällde ut pappa för att han inte varit närvarande under min uppväxt. Det var uppenbart för mina bröder att jag behövde terapi. Så här kunde det inte fortsätta.
De övertalade därför både mamma och pappa att betala terapi för mig hos en psykolog som de sökt reda på. Nu hade min störda relation till män gått för långt. Det här höll inte längre.

Psykologen hjälpte väl inte så jättemycket mot mina dåliga förhållanden till män, men samtalen hjälpte i bemärkelsen att jag kände att det var jag själv som var föraren i mitt liv. Skulle något förändras så skulle det ta att jag medvetet jobbade med mig själv.

Den förbättrade relationen till män kom till slut men nog mer igenom tålmodiga manliga vänner som Pusing på Stureplan och Fredrik som jag lärde känna på Komvux.
Men ännu skulle det dröja ett rejält antal år till innan jag skulle komma att lämna Stureplan.

Datalagringsdirektivet - Staten mot folket

2010-02-04T04:55:00.000-08:00

Idag fälldes Sverige i EU:s domstolen för att inte ha infört datalagringsdirektivet, det vill säga det direktiv som gör det till en skyldighet att varje land ska kunna lämna ut information om deras medborgares aktivitet på internet.

Från politiskt håll säger man att direktivet bara är en uppdatering av en gammal lag som gav staten rätt att avlyssna sina medborgare om det fanns "skälig misstanke" om brott.
Jag tror nog att man hamnar rätt fel om man väljer att tolka direktivet så.

För det första så måste vi då titta på vad som idag är olagligt och vad som därmed kan utgöra "skälig misstanke". Idag har ju nämligen staten shockat sin befolkning genom att ställa sig på storföretagens sida mot dem. Det vill säga man har kriminaliserat fildelning för att bevara skivbolagens intäkter dock inte nödvändigtvis artisternas...

För det andra så finns det även ett annat stort problem med direktivet. Det vill säga: - Vem ska betala för lagringen?
Skyldigheterna att datalagra kommer att ligga på tele- och internetoperatörerna. Har de skyldigheten att lagra utan att få några pengar för det så kommer de i sin tur vältra över kostnaderna på konsumenterna.
Då finns det risk att vi får en och kostnadsrelaterad/klassrelaterad digital klyfta.

Vissa politiker föreslår därför att staten ska ta kostnaderna för datalagringen. Frågan är dock vilken politiker som kommer lyckas med politiska konstrycket att säga att: - Nu ska vi använda era skattepengar till att följa era liv på internet.

Utöver det jag nämt över så visar den här frågan även på att det finns en enorm generationsklyfta i sättet att se på internet. För om internet har funnits sedan 90-talet och om direktivet är en uppdaterad lagstiftning av en gammal. Varför gör vi då inte "en uppdaterad tolkning" av fildelningsfrågan och väljer samma lösning som vi gjorde när inspelningsbanden kom?
Varför fick företagens tolkning vinna denna gång och varför gick staten in med en teknikonserverande lag?
När blev det statens problem att företagen inte får in pengar för att de inte utvecklas med sin tid?

BOKEN: Del 4. Skolk, droger och vänskap

2010-01-31T07:31:00.000-08:00

Tjej-gänget som jag hängde med resten av skoltiden blev jag riktigt tight med. Vi var fyra tjejer som hängde jämt i första ring. I andra ring delades vi dock upp i två klasser.
Jag och Frida* läste Samhällsprogrammet med ekonomisk inriktning och Agneta och Sanna läste sam- natur. Det bidrog till att jag och Frida blev extra tighta.

Bromma gymnasium var då en väldigt högpresterande skola och stressen att plugga var rätt hög på skolan. Själv var jag rätt ojämn i mina i olika ämnen. Bild, svenska och engelska var mina ämnen då.
Engelska för att det blivit mycket barnprogram på engelska när kabel-TV kom när jag var liten. Vidare fick jag beröm i svenska i alla fall av den lärare jag hade i svenska A i gymnasiet. Han reste dock utomlands för att plugga vidare och vi fick vi en annan svenska-lärarinna i Svenska B som inte alls uppskattade mitt sätt att vara och skriva på samma sätt.

Jag gjorde väl missen att utmana henne i inställningen till Strindberg.
När vi skulle göra ett författar-porträtt av Strindberg så valde jag att skriva om Giftas och den beklämmande kvinnosyn Strindberg synliggör där.
Det var för den lärarinna oförlåtligt och även om den första svenskläraren hade rekommenderat henne att ge mig åtminstone ett VG så ledde dissen av Strindberg till att jag bara fick ett godkänt i Svenska B.

Jag skulle komma att lära mig i livet att människor inte alls uppskattar ifrågasättande utan att de allra flesta helst blir strukna medhårs. Det tog mig lång tid att fatta det eftersom jag själv fungerar precis tvärt om.
Jag gillar att bli ifrågasatt för att jag upplever att jag då får chansen att antingen växa med min övertygelse eller förkasta den som ett resultat av bias.
Övertygelsen om att jag var liberal var exempelvis en övertygelse som föll som ett korthus när min bästa vän i komvux började ifrågasätta hur mitt sätt att se på saker hörde samman med liberalismen.

I Svenska C fick jag dock en ny lärarinna som valde att se mig på ett helt annat sätt än min lärarinna i svenska B.
Jag brukar säga att man nog utvecklas åt det håll dit man får mest uppmuntran och Suzanne märkte att det var något som "höll mig tillbaka" från att det jag kunde vara.
Suzanne var en helt fantastisk lärarinna som engagerade sig i eleverna lågt längre än vad yrket krävde. Hon var en sån där eldsjäl som får dig som elev att växa av uppmuntran och inte av betygsstress. Hon var den första läraren som egentligen såg mig efter mellanstadiet och hon såg vad jag behövde jobba med vilket nog satte iväg mitt öde på någotsånär rätt köl igen.
Innan jag lämnade Bromma så skulle dock fler saker att hända som kom att påverka mitt liv, nog till det bättre om man ser till vilka val jag sedan gjorde på Stureplan.

På Bromma kom nämligen droger in i mitt liv på ett sätt som skulle göra att jag effektiv höll mig ifrån dem under den tid som skulle komma.
Det började med Fridas bror.
Han var några år äldre och bodde i egen lägenhet söder om söder. Då och då åkte jag och Frida ut till honom och gick ut med honom på söder.
Eftersom alla vakter kände honom så blev vi sällan frågade om leg.

Jag tyckte att det var otroligt spännande att gå ut på krogen. Jag älskade livet och rörelsen som var där ute och det var nog mycket det som bidrog till att jag senare sökte mig till krogbranschen.
Vi var ofta ute men tog oss ändå till skolan varje dag även om vi bara sovit några få timmar på natten. En kväll ute med Fridas bror så hände dock något som skulle komma att påverka både mitt och Fridas liv rätt markant.

Jag tror att det var helg och Frida, jag och Sanna skulle ut med Fridas bror. Vi träffades först hemma hos en vän till Fridas bror som bodde i Brommaplan.
Vi drack till rätt rejält och när det började bli dags att åka in mot staden så kom någon på idén att vi skulle stjäla en bil och åka in i den. Jag tyckte verkligen inte att det var en bra idé och kunde redan vid tanken se familjen som skulle till jobbet på morgonen därpå och fann att bilen inte längre stod där den skulle vara.
Av någon anledning så vidhöll jag dock inte den ståndpunkten tillräckligt kraftfullt för att stoppa de andra. Därför blev det en stulen bil vi åkte in till staden med. Fridas bror hade också stulit ett kreditkort som han beställde in dricka på. Vi fick därför röra på oss från krog till krog hela tiden, för att personalen på krogarna inte skulle upptäcka att kortet var stulet.

Jag ogillade hela situationen starkt och tyckte att det var rätt rejält obehagligt allt ihop. Jag gick dock aldrig därifrån.
Vi avslutade kvällen på ett hårdrocksställe som låg lite mer än ett stenkast från Spy-bar. Ett riktigt ruggit ställe fyllt med stora HA-killar i skinn-västar.
Sen blev det dock äntligen dags att åka hem till Frida och sova.

Jag bodde på Östermalm då för att mamma hade flyttat ihop med sin kille sedan många år tillbaka. Denna kväll hade vi i tjej-gänget dock kommit överens om att vi alla skulle sova hemma hos Frida.
Killarna gick därför och hämtade bilen och vi satte oss i den.
Jag skäms fortfarande något helt enormt över att vi gjorde det. Att sätta sig full i en bil är bland det lägsta man kan göra. Vi hade dock inte direkt hållit oss till "rätt sida av lagen" alls den kvällen så vid det här laget kändes det som allt kvittade. Jag ville "bara" hem.

På vägen hem råkade vi dock köra på en Taxi och nu startade en biljakt genom innerstadens gator. Killen i taxin ville självklart bara utbyta försäkringsuppgifter men eftersom bilen var stulen så kunde vi inte direkt prestera det.
Jag darrade som ett asplöv. Efter att ha kört runt ett tag på innerstadens gator så hamnade vi dock till slut i en återvändsgränd. Fridas bror sa då åt oss att när ha stannade bilen så skulle vi öppna bildörrarna och springa som fan. Sen skulle han ringa oss "när de klarat av taxichauffören" och så skulle de hämta upp oss.
Men här fick det någon stans räcka för mig. Jag gick hem istället och hoppade att sova över att sova hos Frida.

Den här kvällen var bland det obehagligaste jag hade varit med om. Jag fattade inte att man kunde göra så här mot andra människor (sno, misshandla, köra onykter osv.) utan att känna något. Jag mådde själv skitdåligt och minns hur jag gick hem och tänkte: hur fan kan han leva med sig själv?

Dagen efter skulle Frida och Sanna över till Fridas bror och hämta något som de lämnat hos honom. Jag skulle ha följt med men jag ville inte och hittade därför på något om att jag hade en läxa som jag inte hade gjort.

Den kvällen ringde Frida upp och berättade att hennes bror var död.
När hon och Sanna hade kommit till lägenheten så hade dörren varit öppen. De hade då gått in och funnit Fridas bror död på soffan.
Man trodde att han hade dött av en överdos då man fann skärp under soffan.
Det obehagliga var att det uppenbarligen hade varit någon med men som hade stuckit.
När jag la på telefonen så darrade jag av gråt men nog inte så mycket av sorg över att han var död som av medlidande till Frida som verkligen älskade sin bror och som kom att ta det hela otroligt hårt.

Jag kommer aldrig att glömma den begravningen. När alla skulle gå runt kistan och lägga sina blommor på den så bröt Fridas brors mamma ihop totalt och skrek: - Era dumma jävlar ni fattar väl att han inte är död! - han är för ung för att vara död! - Han kan inte vara död! Era dumma jävlar - Han är inte död!

Hela den här saken satte djupa spår i både mig och Ida.
Vi kom att skolka mycket efter hans död och istället för att vara på lektionerna så åkte vi in till Caféerna i stan och satt och pratade i timmar. Det påverkade självklart mina betyg men inte lika mycket som det påverkade Idas betyg.
Hon fick knappt godkänt i något.

Jag kom senare att testa droger trotts allt jag hade varit med om. Jag lärde nämligen känna en annan tjej i slutet av gymnasiet.
Hon hade rymt hemifrån för att hennes styvpappa slog henne och nu bodde hon i närheten av mig på Östermalm med sin typ 20 år äldre pojkvän som sålde droger.
Han var droliberal och höll föredrag för oss tonåringar om hur dumt det var att vissa människor skulle bestämma över andra när det kom till drogerna. Den argumentationen kändes otroligt dum utifrån vad jag sett och varit med om. Att drogerna inte skulle påverka någon annan än dem som tar dem kändes som rätt långt från verklighet. Jag höll dock käften om den ståndpunkten för killen bjöd och jag ville prova.

Jag testade både Ectacy och amfetamin men tyckte väl aldrig att det var så där jättekul. Min vän spårade dock totalt och blev helt frälst på drogerna.
Jag drog mig undan henne och erkände till slut för Frida att jag hade provat.
Frida blev förståeligt jättesur och jag kommer ihåg hur hon skrek till mig: -Hur fan kunde du göra det efter allt som hänt?
Den utskällningen och det faktum att mamma ändå satt en bild av vad en knarkare var, gjorde att jag efter det aldrig testat droger igen.

Inte ens under Stureplanstiden då "colan" i stort sett flödade så tog jag någonsin något mer.
Jag tror därför att det som hände under gymnasietiden med drogerna var viktigt för att jag effektivt skulle hålla mig ifrån dem den tid som skulle komma.

____________________________________________________________________________________
*Namnen i texten är fingerade.

Image by Federico Coppola via Flickr

BOKEN: Del 3. Sommaren jag växte upp och början på Gymnasiet

2010-01-24T03:43:00.000-08:00

Man kan säga att det var sommaren mellan Högstadiet och gymnasiet som jag växte upp. Jag började fatta att jag faktiskt inte var den där absoluta nörden som jag hade kommit att vara i Äppelviken. Det fanns inte längre någon anledning att att tro att det var mig det var fel på, vilket jag själv hade trott under hela tiden i Äppelviken.
Sommaren -95 åkte jag på språkresa till Isle of Wight och hade en skitrolig sommar. I gänget som åkte ner det året så blev vi ett rätt stort tjej-gäng som kom att hänga ihop.

På kvällarna gick vi på "Beach-partys" med några badvakter som vi lärt känna på stranden där vi låg och latade oss på dagarna. Jag var rätt bra på engelska så jag behövde egentligen inte plugga så mycket. Därför blev det stranden på dagarna efter skolan istället och på kvällarna blev det att dricka.

Jag hade fått tips av halvsyrran att förfalska den tidens busskort (som var inplastade med bild) och skriva i att jag var 18 istället för 16, vilket jag också hade sett till att göra inför resan. När de i butikerna i England sedan frågade vad SL stod för så svarade man bara att det stod för "swedish legetemation" och så fick man köpa ut alkoholhaltiga drycker.

Jag köpte ut till hela tjej-gänget. Cider blev vår dryck.
Cidern hinkade vi sedan i oss skyddade av klippor på stranden eller uppflugna i skrymslen i bergen. Det var viktigt att reseledarna inte kom på oss för då kunde man bli hemskickad.
En kväll träffade vi dock på en av reseledarna, även hon pruttfull. Vi kom då överens om att ingen av oss skulle säga något.

Kommande dag delades vi dock upp i två grupper där reseledarna "talade allvar" med oss för att det "kommit till deras kännedom" att vissa av oss var ute och drack på kvällarna. Vi sket dock förstås fullständigt i tillsägelsen och fortsatte dricka, men vi valde att gömma oss lite bättre hädan efter och vi slutade att gå på krogen med badvakterna.

På den språkresan fick jag även äntligen hångla med killar. Från att i princip aldrig fått hångla tidigare så passade jag därför den sommaren på att hågla upp 8(!) engelsmän på de tre veckorna som vi var i England. Jag hade visserligen fått hångla en gång förut.

Första kyssen fick jag på ett ungdomsdisco som hölls på en fritidsgård i Brommaplan.
Där träffade jag en kille från Hässelby som inte visste att jag var nörd och till tonerna av Guns N' Roses "November Rain" fick jag så min första kyss från en otroligt vacker mörkhyad kille med de mest fantastiskt vackra blåa ögonen.
Jag kommer ihåg att jag darrade i hela kroppen. Jag antar att år av tillbakahållen tonårs-kåthet gjorde sitt när kroppen äntligen fick lite beröring. Den killen fick mitt nummer och ringde faktiskt en gång. Sen såg dock någon i Äppelviken till att han fick veta att jag var nörd och han ringde aldrig igen.
Men i England fick jag så alltså mitt lystmäte mättat och när jag kom hem så gjorde jag det med ett helt annat självförtroende än jag haft tidigare.

Till hösten började jag så i Bromma gymnasium och här blev (tack gode gud) Äppelvikarna utblandade med elever från både Alvikskolan och "Aba" (Abrahamsbergsskolan).

På högstadietiden hade det alltid funnits en konflikt mellan Äppelviken och Alviksskolan. Det kändes som en naturlig konflikt mellan arbetarungar och snobb-barn. På rasterna i högstadiet åkte Äppelviksbarnen över till Alvikskolan för att "bankat skiten ur de jävla sossebarnen" som man sa, och Alvikarna var självklart inte sena att besvara våldet med ännu mer våld. I Brommaskolan fick dock eleverna från de bägge skolorna lägga ner bråken för att koncentrera sig på studierna.
Utblandningen av elever i Bromma gymnasium gynnade dessutom mig. Jag hade bävat för att börja i skolan igen och vara "nörd" i tre år till, men i Bromma blev saker och ting faktiskt riktigt bra.

Jag hittade snabbt en bästa vän från Aba som jag kom att hänga med.
Nettan som hon hette var långt ifrån nörd. Hon hade en pojkvän som dessutom hade ett stort killgäng som vi kunde hänga med.
De var rassar hela bunten men nog inte så mycket av hat som av längtan till en manlig grupptillhörighet. Många av dem hade lite kakio förhållanden till sina pappor och genom "rasseriet" fick de hänga med äldre "coola"(?) killar som kunde fylla den platsen som deras pappor lämnat tom.

Jag var inte rasse vilket alla visste och därför fick jag redan här testa att argumentera politiskt på nästan alla fester som vi var på. Det gagnade mig faktiskt socialt då jag ofta blev medelpunkten på festerna när det skulle bråkas om huruvida "invandrarna" var roten till allt ont.

Även nu flödade drycken. Från att i Äppelviken behövt göra illasmakande häxor så drack vi nu hembränd öl på helgerna. Nettans pojkvän brände hemma i sin lägenhet.
Han bodde i en egen lägenhet som socialen betalade för eftersom han bråkade så mycket med sina föräldrar. I den lägenheten levde vi rullan och drack som sagt av hans hembrända öl som han brände till under diskbänken i köket. Den ölen hälldes också upp i Pet-flaskor och distribuerades ut i gänget efter beställning.

Jag kommer ihåg att även denna dryck smakade förskräckligt och i botten av varje flaska låg ett tjockt lager av jäst som grumlade upp drycken varje gång man vände flaskan upp och ner för att dricka.
Men den drycken fick duga. Som sagt; nöden mötte ingen lag.

Vi hängde dock inte bara i Nettans pojkväns lägenhet och på hemmafester. Ibland åkte vi även ut till Nettan pojkväns föräldrars sommarställe också.
Till våra föräldrar så sa vi att det var vuxna med och sedan så lämnade vi över telefonen till någon av de äldre rasse-killarna som uppgav att de var Nettans pojväns pappa. Sen var det bara att festa hela helgen lång.

Jag var kär i en av killarna som vi hängde med. En as-snygg vältränad kille med busigt fluffigt hår som han sedan rakade av för att han var - ja, rasse. Men han kunde säkert omvändas tänkte jag.
Han delade även min kärlek för katter och födde upp de sötaste små liven till kattungar i sitt rum hemma i villan. Den killen blev dock aldrig intresserad av mig (jag tror att han var kär i Nettan) och det dröjde egentligen tills jag var 18 år innan jag fick hångla med en kille igen.

Efter typ ett halvår på Bromma så började dock Nettan att dejta en ny kille. Först i smyg för att hon fortfarande var ihop med sin förra (rassen), men sedan mer och mer och efter ett tag blev de ihop.
Den nya killen var en äldre snobb-kille från Ekerö med gård, hästar och motorcykel. - Coolt som fan för en 16:åring. Nettan började mer och mer att hänga med honom och gå på fester med 3:orna. Och eftersom jag i Äppelviken varit nörd och alla snobbungar känner varandra(?) så fick inte jag inte längre vara med.

Så efter lite mer än ett halvår på Bromma gymnasium så började jag hänga med ett nytt tjejgäng från Aba istället. Det tjejgänget hängde jag sedan ihop med resten av gymnasietiden och egentligen ända tills jag började att hänga på Stureplan. Vi var tajta som fan och hade skit-kul ihop men även med dem kom det att hända saker som skulle påverka min framtid.

Den unga Stockholmarens arbetsmarknad

2010-01-23T10:00:00.000-08:00

Hur fick termen "utanförskapet" fäste i en stad där arbetslösheten nästan alltid legat stadigt på 3,3%? Varför ökar den psykiska ohälsan hos unga människor och allra mest i Stockholm? Och varför är unga inte med i Facket?

De frågorna tar jag reda på i presentationen under:

Om Boken

2010-01-23T02:16:00.000-08:00

Min trettioårskris
Under fliken "Boken" försöker jag göra ett bokslut av mitt liv än så länge.
Den börjar med Operans balettskola, fortsätter med de år då jag blev mobbad år i en av Stockholms snobb-skolor --> hur det leder till min tid runt Stureplan. Vägen därifrån in i studiernas värld och sedan in i politiken där jag på första parkett får ta del av politikens fula spel.

This is my blogg - enjoy!

Höjda priser på receptfritt - F*n vad bra det här med konkurrens fungerar...

2010-01-18T03:13:00.000-08:00

Det är inte första gången som det här med konkurrens ska leda till lägre priser men landar i att det blir precis tvärt om se artikel här.
Förra gången var det elen och nu är det alltså den receptfria medicinen (typ huvudverkstabletter).

Kanske dags att inse att det här med konkurrens inte fungera så klockrent? Och framför allt är det kanske dags att sluta fucka upp allt...

_____________________________________________________________________

Andra bloggar om: Apoteket, den Fria marknaden, dumheter

Jobba eller dö!

2010-01-17T06:27:00.000-08:00

Jag är (förhoppningsvis) inte ensam om att tycka att när man har lagt ett försäkringssystem som får folk att ta livet av sig så har man nog landat jävligt fel.
Att den nya regeringen sen inte ens lyckas få ut de fullt friska unga människorna på arbetsmarknaden verkar av någon anledning inte vara relevant i sammanhanget.

Men värst är nog ändå att se hur debatten sedan förskjuts till någon slags metadebatt om försäkringskassans jamsighet istället för att för att vi pratar om hur mycket mer högpresterande och högkvalificerad arbetskraften måste vara idag jämfört med arbetskraften av igår.

Seriöst vad håller man på med egentligen?

BOKEN: Del 2. Äppelviksskolan och Mobbningen

2010-01-17T03:34:00.000-08:00

När jag var tretton började jag så i Äppelviken. Redan från dag ett kan man säga att allt gick fel. Jag var van att man klädde upp sig inför skolstart vilket jag även gjorde denna gång. Den här gången var jag dock ensam om att ha klätt upp mig.
Jag hade på mig en vit skjorta samt en väst vilket kombinerat med min raka hållning och mina lätt utsvängda fötter (man fastnade lätt så med så många timmar balett per dag) gjorde att det blev otroligt tacksamt att kalla mig pingvin och härma sättet jag gick på, vilket killarna i klassen också gjorde.

Tjejerna i klassen var mer avvaktande. En av tjejerna frågade mig någon gång i första veckan vad mina föräldrar jobbade med och jag svarade att pappa jobbade på tryckeri och att mamma jobbade på förskola. Av vad jag senare fått veta så hade hon sedan åkt hem och berättat för sin mamma att det börjat en ny tjej i klassen samt vad mina föräldrar sysslade med. Hennes mamma hade då sagt: - Umgås inte med henne, hon är säkert sosse.

Min beskrivning av mina föräldrars jobb hade dock varit lite missvisande. Pappa jobbade visst på tryckeri men som försäljare och han var långt ifrån lågbetald (tjänade då på 90-talet cirka 30 000 i månaden) och mamma jobbade visst på förskola men som biträdande rektor och chef.
Däremot så tror jag att min felsägning präglade mycket av hur jag blev mottagen i den skolan. Det var inte så sällan jag fick benämningen sossesvin slängd efter mig i korridorerna och det även om jag själv tolkade mig mer som liberal på den tiden.

I Äppelviksskolan var även värderingarna väldigt off jämfört med vad jag var van vid. Jag kom från en skola där vi tjejer i klassen var vana att ta för oss och tala mycket på lektionerna. I Äppelviken märkte jag att så skulle tjejerna inte alls vara. Killarnas mobbning på skolan var som designad för att få tjejerna att hålla sig på mattan.

Mobbningen var mycket psykiskt. Jag kommer särskilt ihåg en dag när jag kom till skolan med kjol. En kille i ett av killgängen kom då fram och sa att jag var fin i kjolen. När jag sedan tackade så började så hela killgänget att gapskratta och en av killarna ropade efter mig: - tror du på den själv eller?
Det var en mobbning som bröt ner en psykiskt tills man inte längre hade någon självkänsla.

Att råka ut för den sortens mobbning under tonåren när man är på jakt efter vem man är som vuxen satte otroligt djupa spår. Efter tiden i Äppelviken tog det egentligen tiden ända fram tills högskolan, innan jag fann tillbaka till något slags egenvärde.
Efter att ha kallats "Joseful" istället för Josefin i tre år i Äppelviken så var det den ytliga bekräftelsen som jag gick på jakt efter när jag sedan "blev stor".
Hade jag aldrig gått i Äppelviken så tror jag heller aldrig att jag hade hamnat på Stureplan i så många år som jag gjorde. (På Stureplan var det inte direkt sparsmakat med före detta gamla mobbingoffer om man säger så.)

Vissa av tjejerna i Äppelviken gjorde dock upp med sin ställning som nördar redan under skoltiden och då precis på det sättet som jag tror att mobbningen var designad till att få oss att göra; de "särade på benen". Sära på benen kunde man göra på någon av de oändliga hemmafesterna som ständigt hölls i Äppelviken eller runtomkring "vän-skolorna" på antingen Lidingö eller Östermalm.

Runt dessa skolor var nämligen barskåpen alltid välfyllda och hemmafesterna frekventa. Det var inga problem som helst för de flesta att få till en "häxa" att festa på till helgen. En häxa är en tillblandad spritblandning på slattar från olika flaskor i föräldrarnas barskåp. Om man bara tog lite, lite från varje flaska så märktes det inte att man tagit.

För mig var det desto svårare att få till en häxa eftersom min mammas barskåp var väldigt snålt och mest bestod av sliskiga likörer. Jag kommer ihåg att min enda häxa som jag någonsin lyckades få till bestod av: Cointreau, Baileys, Galliano och Campari – en riktig rysning går längs min bartender-ryggrad vid tanken av hur jag blandade dessa sliska likörer tillsammans med Coca cola och svepte i mig.
Jag blev dock förståeligt inte bjuden på särskilt många hemmafester eftersom att jag var en så kallad "nörd". I Äppelviken rådde en riktigt starkt sådan ordning. Det var som en absurd parodi på de där amerikanska filmerna där skolan är uppdelade i just sådana gäng.

Tiden i Äppelviken är nog fortfarande den värsta tiden i mitt liv. Förutom att jag fick heta Joseful istället för Josefin i tre år och att killarna ständigt kom med grilningar mot mig och tog mina saker, så var egentligen inte mobbningen hårdare än så. Skulle du ha frågat de som gått med mig på den skolan så tror jag inte att de skulle ha hållit med om att jag var mobbad eftersom jag aldrig blev slagen eller så. Dock så satte mobbningen otroligt djupa spår i mig psykiskt. Jag fantiserade om att ta livet av mig men vågade väl aldrig göra slag i saken eller ens försöka.

Jag mådde extremt dåligt. Jag och mamma funderade om det kunde bli bättre om jag bytte klass. Jag hade en vän i en parallellklass så om jag bytte så skulle jag i alla fall ha en vän. Jag hade även haft vänner i den gamla klassen med men de hade jag tagit avstånd ifrån eftersom jag hade sådana extrema problem med att vi av skolan definierades just som nörd-gänget. Man tillät även bilder på "nördarna" i skolans årsbok under just rubriken "Skolans nördar".
Vi var visserligen inte med där, men vi var å andra sidan inte heller med i årsboken över huvud taget...

Jag och mamma kontaktade så läraren om att få byta klass vilket jag även gjorde efter ett år. Men efter cirka ett halvår i den nya klassen så förlorade jag även min nya vän. Hennes gamla vän sa att hon inte fick umgås med mig så nu var jag ensam igen.

Det var så överjävligt att vara ensam jämt. Jag som var en social person som varit van att ha många människor omkring mig gick från att vara skapligt populär i Balettskolan till att vara en udda ensamvarg i Äppelviken.

Jag kommer ihåg att jag skämdes så mycket över att gå omkring ensam på rasterna så att jag låste in mig på toaletterna på kortrasterna eller åkte "tolvan" fram och tillbaka på långrasterna för att slippa gå ensam i korridorerna ("tolvan" är den spårvagn som går igenom Äppelviken).

Jag och mamma var till och med inne och pratade med min nya lärare om mobbningen. Jag kommer aldrig att glömma det mötet. Det hade just börjat en tjej i klassen som var uppenbart efterbliven. Hon brukade ta med sin Barbie till skolan och leka med den på rasterna medan hon talade högt för sig själv. Henne föreslog nu min lärare att jag skulle LEKA(!) med.
- Leka!?!
Jag hade verkligen slått i botten - hur fan blev mitt liv så här?

Under skoltiden ser man heller inte riktigt någon utväg.
Jag visste liksom inte att det fanns någon annan värld bortom Äppelviken.
Det fanns det tack gode gud men Äppelvikstiden kom att påverka en allt för stor del av mitt liv.

Read It Later - Bra skit för den stressade surfaren

2010-01-14T09:04:00.000-08:00

På temat stressigt liv så tänkte jag tipsa om en liten moj som jag har som "Add-on" i min Firefox-webbläsare. Du vet när du hittar en riktigt spännande internetsida men som du inte hinner läsa den för tillfället för att chefen tycker att du ska jobba istället?

Om du installerar tillägget Read it later i din Firefox webbläsare så är det då bara att högerklicka på sidan och klicka på: "Read this page later". Då läggs den sidan till i din "att läsa"-lista i Read It Later.

Självklart finns Read It Later sedan som App i IPhone så att du i lugn och ro på tunnelbanan hem från jobbet kan njuta av dina sparade godbitar för dagen.
Betalar du dessutom för App-en så får du diverse coola "dela"-funktioner så att du kan delge dina vänner vad du just har läst genom fejan eller Twitter.

Bra va?
Vassego för tippset ;-)

Är politik tråkigt? Och IPRED

2010-01-10T22:35:00.000-08:00

Är bristen på politiskt engagemang en fråga om språk eller relevans när det kommer till unga?

Ja, Politik är nog rätt tråkig för många unga både för att politiker allt för ofta använder ett utpräglat politiskt fikonspråk, för att markera att de är värda att lyssna på. Men också, tror jag, för att politiken väldigt sällan görs relevant för unga. Vad piratpartiet gjorde i EP-Valet -09 var att lyfta fram en politiska fråga som hade en relevans för den unga generationen.

Tänk själv; om den största generationen sedan 40-talisterna befinner sig i åldrarna 14-21 och förstagångsväljarna fortfarande alltså går i gymnasiet vad är då politiskt relevant för dem?
Självklart blir nätet en politiskt relevant fråga när 99,99% av de unga har tillgång till bredband och de dessutom lever stor del av sitt sociala liv på internet.

Handlar det om en generation som är bortskämd och vill att allt ska vara gratis? (dvs. att nerladdning inte ska kosta). Nej, men det handlar kanske om en generation som inte vill bli "filmade i sitt sociala liv" vilket IPRED-lagen i essens handlar om fast översatt till internet.
Dessutom finns det fler tveksamheter i IPRED-frågan som att; är det verkligen artisterna som tjänar på att kriminalisera nerladdning?

Politiken blir relevant för den unga generationen om vi talar den unga generationens frågor.

BOKEN: Del 1. Kungliga Svenska Balettskolan

2010-01-09T07:48:00.000-08:00

När jag var nio prövade jag in på svenska balettskolan.
Jag hade gått i Alvikskolan innan och trivdes väl sådär sista tiden i den skolan. En av killarna i klassen hade (som jag fick veta av en vän senare) blivit kär i mig och så som man ofta hanterar det när man är liten så "drog han i flätorna" och retade mig så pass mycket att sista tiden i Alviksskolan var en riktig plåga.
Jag hade bara gått och dansat typ fyra gånger på den danskola jag gick på då men när papprena om intagningsproven till Svenska balettskolan kom i brevlådan till alla 3.e klassare så tänkte jag och mamma; "varför inte?"

Skolan hade då tre intagningsprov samt en läkarundersökning på slutet för att kolla att alla muskler och leder skulle klara påfrestningen som det innebär att dansa på den nivån.Vi var fler från Alviksskolan som prövade in. Därför hade jag en vän med mig när jag och mamma gick till andra intagningsprovet.

Intagningsproven ägde rum i Münchenbryggeriets lokaler på Söder Mälarstrand. Intagningsproven fungerade så att man delades upp i grupper och fick en nummerbricka som skulle sättas fast på magen. Sen paradade man in gruppvis i en stor scenenlokal som finns på Münchenbryggeriet och där fick man utföra olika övningar.
Det satt sedan cirka ett 20-tal lärare, dansare och pedagoger på två av de främre raderna i mitten av publikläktaren. De satt där med varsina block redo att bedömma de sökande. Många upplevde det som något hemsk att utsätta barn för men jag älskade det. Bara känslan av att få stå på en scen tyckte jag var över-grym.

Under intagningsproven var det dels prövningar i taktkännsla där man skulle visa att man hade en känsla för musiken och en förmåga att få kroppen att följa den. En av våra danspedagoger på skolan sa ofta: "-Er kropp är ert instrument -ni måste ha förmågan att spela på den på rätt sätt för att få de rätta tonerna". Jag vet inte om jag någonsin fattade vad hon menade med det men vi skämtade gärna om den kommentaren när vi dansade på lek i ballet-salen.

En annan del av intagningsproven var förstås också smidighet.
Jag kommer ihåg hur vi under en av intagningsproven skulle ligga på golvet med fotsulorna mot varandra och pressa ner våra knän mot marken. Gösta Svalberg som var rektor för skolan då, kom ner på golvet och pressade ner mina(!) knän i golvet. Han frågade: - gör det ont nu? och även om jag nog aldrig har haft så ont i hela mitt liv så bet jag ihop, trängde tillbaka tårarna som var på väg fram och svarade: -Inte så farligt. Så här i efterhand så tror jag att han mycket väl visste att det gjorde ont. Jag tror att det kanske mer var ett test i hur mycket jag ville det.

Efter proven fick man vänta i receptionen på "domen". Man stod som i en stor klunga och blev uppropad en och en. Sen fick man komma fram och hämta ett kuvert där det stod om man hade gått vidare eller inte.
Efter andra intagningsprovet åkte den tjej från Alvikskolan som jag och mamma åkt dit med ut. Det blev förståeligt en rätt jobbig situation för mamma som skulle ta hand om dels henne som var ledsen och grät och dels mig som befann mig på ett helt annat känslostadie. Efter det tredje provet väntade sedan en lååång väntan.
När väntan efter beskedet hade gått två veckor över tiden så började jag och mamma att misströsta och jag vande mig vid tanken att jag nog inte kommit in. Men så ringde mamma en dag till fritids. Jag gick och dansade onsdagar så det var inget konstigt med det, det konstiga var att hon bad mig gå hem och hämta posten innan jag kom och mötte upp henne för att åka till dansen.
Jag var mäkta irriterad över att behöva ta den omvägen. När jag kom hem så låg dock intagningsbeskedet där på dörrmattan. Ivrigt rev jag upp det och jag tragglade mig igenom byråkratsvenskan - jag hade kommit in! Eller i alla fall verkade det som jag hade gjort det, eftersom det stod "Grattis" i början av brevet. I övrigt fattade jag i ärlighetens namn inte mycket av det.

Till hösten började jag så på svenska balettskolan.
Av cirka 300 sökande hade 30 elever kommit in på skolan i den årskullen.
Den första tiden på skolan gick egentligen helt och hållet ut på att träna upp musklerna för att vi senare skulle orka att stå i tåspetsskor och för att kroppen skulle få rätt hållning. Därför var första tiden på skolan riktigt, riktigt tråkig. Hela första året gick åt till att träna upp fötterna och stadga upp kroppen. Själv svankade jag när jag började på skolan så det skulle självklart tränas bort.
Varje halvår hade vi sedan "uppdansningar" för det där läskiga gänget av danspedagoger som deltagit vid intagningsproven. De bedömde och skrev så kallade "varningar" till de som de ansåg inte utvecklades rätt eller i rätt takt. Hade man fått tre varningar på raken så åkte man ut.
Jag fick aldrig någon varning, däremot fick mina vänner det (återkommer till det).

I slutet av första året så fick några av oss dock äntligen börja att göra föreställningar. Jag kommer ihåg att min första föreställning som jag var med i hölls på Confidencen . Jag tror att det var en uppsättning av "Den fångne Cupido". Jag kommer i alla fall ihåg att vi var utklädda till små cupidoner.
Man fick ofta pojkroller i början innan brösten började växa ut. Ja, eller egentligen så fick man pojkroller även UNDER tiden brösten började växa ut också. Det gjorde verkligen skitont att tränga in sig i de platta tighta kostymerna och spela kille när brösten var på gång. Men det var inget emot hur jobbigt det var när man började göra föreställningar i tåspetsskor.

Min första föreställning i tåspetsskor var i "En midsommarnattsdröm" på Operan. Den uppsättningen höll verkligen på att ta kål på mig och är troligtvis anledningen till varför jag hoppade av Balettskolan efter mellanstadiet. Jag gjorde säkert hundra föreställningar av midsomarnattsdröm. Vår "roll" var primärt att bära ett släp när paret i uppsättningen gifter sig(?) och i akt tvår så skulle man stå och vara "årstider" i en hel akt(!) Jag var hösten. Kille - igen... med fiskespö och plastfisk i en flätad träkorg på armen.

Jag fullständigt hatade En midsommarnattsdröm.
Vi var 11-12 år och gjorde säkert tre-fyra föreställningar i veckan. Jag var nämligen med i både lag ett och två i midsommarnattsdröm.
På operan delar man ofta upp föreställningarna i två "lag" som delar på föreställningarna och kör typ var annan gång. Efter som vi var barn så delade man dock upp oss i tre lag för att vi skulle orka, men det hjälpte inte mig mycket eftersom jag var med i både lag ett och två.

Jag var fullständigt utpumpad och grät ofta av utmattning. Det gjorde vi alla. Det var stenhårt. Två timmar balett varje morgon - sen vanlig skoldag och på kvällen hade vi antingen; improvisation, karaktärsdans eller akrobatik.
Där var det dock inte slut. Nej, sedan åkte man iväg till Operan för repetition och föreställning på kvällen.
Hade man föreställning på kvällen så fick man visserligen hoppa de två första timmarna balett på morgonen efter men man hann bli rätt utmattad ändå och kraven på oss på lektionerna var också höga.

Under tiden jag gick på Svenska balettskolan så skrev Expressen tror jag det var, ett "Skandalreppotage" om skolan och om hur eleverna behandlades. Det blev en stor grej och rektorn skickade ut ett brev till alla föräldrarna som hade elever i skolan och förklarade att han blivit felciterad, att journalisten hade ljugit och att skolan inte alls krävde att alla elever skulle vara bensmala, vilket var en av aspekterna i den långa artikeln.
Journalisten menade att skolan och dess pedagoger uppmuntrade oss till självsvält och att skolan därför framkallade anorexia hos eleverna.

Vi i mellanstadiet hade dock inte hunnit så långt i puberteten än så vi var naturligt bensmala. Därför kan jag inte säga om artikeln var sann eller falsk, men visst, pedagogerna ställde höga krav på oss. Det var ju en elitskola för dansare.
Enligt pedagogiken så skulle man heller aldrig berömma eleverna när de gjorde framsteg för då trodde man att vi skulle sluta "kämpa". Det där tärde på mig rejält. Bristen på beröm kombinerat med utmattningen från alla sena kvällar på Operan blev mig tillslut övermäktigt.

Efter alla kvällar med föreställningen En midsommarnattsdröm så sa jag därför till mamma att jag ville sluta. Jag stod inte ut längre. Dessutom hade de jag umgicks med i klassen (inklusive min bästa vän som jag fortfarande har kontakt med), nästa alla fått sina tre varningar så de skulle åka ur skolan till slutet av året.
Mamma ringde då gymnasieskolan i Äppelviken för att "kolla läget" angående en överflyttning.

Problemet var att rektorn på Äppelviken direkt påbörjade överflyttningen. Så när jag sedan ångrade mig och ville gå kvar i Balettskolan så var det för sent. Rektorn hade fått veta att jag varit tveksam till att fortsätta och eftersom skolan krävde ett 100%-igt engagemang från sina elever så fanns det ingen plats för "tveksamma".
Han beklagade avhoppet. Skolan hade hoppats på mig. Men är man inte 100%-igt engagerad så fanns det ingen anledning att slösa den kostnaden det innebar att hålla oss med danspedagoger, träningslokaler och balettskor.

Så till hösten började jag i Äppelviken och nu började allt gå fel.

Oh goodie! Sossar angriper sossar!

2010-01-08T02:35:00.000-08:00

Det finns tillfällen då det inte är lika svårt som det brukar vara för sossarna att nå ut i media och det är när vi angriper varandra (Idag i Metro). Det positiva för borgarna och borgerlig media är att vår rörelse på grund av dess storlek aldrig synes sina på vilsna ägg som gärna säljer ut partiet för fem minuter i strålkastarljusen. Nu senast är det en en före detta(!) LO-boss och en riksdagskandiderande(!) skåning med en "hemlig plan" att tvinga Mona till delat patiledarskap med Margot Wallström. - Suck!

Jag är en aning trött på grejen och vill uppmana alla spån ute i landet ta sig i kragen och se till att vi vinner valet istället för att ge borgarna vatten på sin kvarn när det gäller "sprickan i Socialdemokratin", "personen Mona" och allt annat totalt meningslöst tjafs. Låt oss fokusera på orättvisorna i samhället istället så ska ni se att det ordnar sig...

_____________________________________________________________________
Tingeling på temat
Andra bloggar om: ägg, backstabbing, Mona

Kan vi snälla bli lite politiska...?

2010-01-06T07:14:00.000-08:00

Hittar på en blogg svidande kritik mor en av sossarnas mer töntiga kampanjer kampanjen: "Tummen upp för Slussen".
Ja, den är ju förstås lite så där medelklassigt trevlig att vi (också!?) vill ha det "Rent och snyggt". Problemet är att när vi gör såna här kampanjer så blir det så pinsamt uppenbart att vi har tappat fokus på vad som är viktigt.

För aktionen i Slussen hade kanske Temat: Kommersialiseringen av det offentliga rummet eller "Uppgraderingars" konsekvenser för mångfalden i affärsverksamhet varit mer passande i anledning av stundande nybyggnad av Slussen.
Men nej, vi slösar partifolk på att städa (något som staden har betalda arbetare som gör men inte tillräckligt frekvent enligt vissa i sossarna?).

Gud jag blir så frustrerad ibland...
Vad är meningen och kan vi snälla sluta vara så muppiga?

_____________________________________

Andra bloggar om: Pinsamheter

Generation "Fucked"

2010-01-05T08:38:00.000-08:00

Det finns inga gratisluncher sägs det. Vill du förändra din situation så får du göra något själv. Men vad händer när den, av politiken, hårdast drabbade generationen inte bryr sig om politik. Vad blir det för verklighet för dem då?
Det kollar jag på i PowerPointen i inlägget här (läs vidare).

BOKEN: Inledningen

2010-01-05T04:30:00.000-08:00

Nej jag är inte författare och gör inte anspråk på det heller. Vad jag är, är en exhibitionist liksom alla andra som lägger ut sitt liv på nätet. Tanken är att under taggen "Boken" försöka ge sig på att skriva just en bok. Anledningen är trettiårskrisen som, hos mig i alla fall, fött ett behov av att göra något slags bokslut över varför mitt liv än så länge blivit som det blivit.

Var är jag idag?
Idag bor jag i innerstaden, lever livet genom mitt jobb och jag är och förblir den obotliga singeln. Jag är definitivt inte ensam om min situation, Stockholm är trotts allt den singeltätaste staden i Sverige och det är definitivt inte synd om mig, men jag har ändå ett behov av att för egen del gå igenom mitt liv och reflektera. För dig som tycker att det låter intressant så kan man läsa om det här.

Vad kommer boken att handla om?
Boken kommer att bestå av små löstklippta reflektioner över mitt liv. Jag tog tveklöst många underliga omvägar om man kollar vart jag diffust ville landa. Så som jag ser det så började mitt liv gå av linje när jag hoppade av svenska balettskolan och började på högstadiet i snobbområdet Äppelviken. Det hände något där - som jag tror i sin tur lade grunden för en avstickare på några år till Stureplan och den nästan sjukliga jakten på bekräftelse jag ägnade mig åt där. Därefter är det studietiden och tiden inom politiken där jag fick se maktspelen på plågsamt nära avstånd.

Vad "Boken" kommer att handla om är det. Mänsklig utveckling, omvägar och dålig val (och kanske några bra). Vänner/fiender ur mitt gamla liv behöver inte vara oroliga. Inga namn kommer läggas ut utan att namninnehavaren har godkänt det.

Framför allt är det här livet ur min vinkel. Min trettioårskris för öppen ridå - Enjoy!

Sleep Cykle - min nya väckarklockamojäng och sömnbrist

2010-01-04T03:32:00.000-08:00

Min nya väckarklocka-mojäng på IPhonen registrerar att jag sover något extremt dåligt... (se graf nedan). SVT konstaterar på sin sajt idag att: Sömnbrist kan ge beteendestörningar

"Beteendestörningar hos barn kan bero på sömnbrist. Barn som sover för lite är oftare hyperaktiva och impulsiva, visar en ny finsk studie gjord vid Helsingfors universitet."

Jag är visserligen inte ett barn utan en 30-årig tant...Men ändå! Bådar inte gott...

"Sleep cykle" är en applikation som man kan ladda in på IPhonen som väcker en när man sover som ytligast runt det klockslag man ska upp. På det sättet ska man vakna det piggaste och gladaste man kan vara. Dessutom förhindrar det att "vaknar på fel sida", det vill säga i djupsömnen.